Strössel i vardagen

2009-11-04T19:32:00.004+01:00

Ett halvår äldre, igen.
Jag har fastnat i en fåra i livet. Allt runt omkring snurrar på i en faslig takt och jag står still. Mina grabbar har snart vuxit om mig. En är i tonåren och strax kliver även den andre över gränsen. Två tonåringar...vad kan man säga... Huset är fyllt av testeronkonflikter och tonårssvett. Som tur är kan man råda bot på dem båda. Vi håller dem på knytnävsavstånd ifrån varandra och har fyllt alla skåp med deodorant. Och skorna! minst 43:or! Eftersom de alltid har ett gäng kompisar hemma, även de á la 43:or, är hallen en hinderbana att ta sig igenom. Har konstaterat att vissa kompisars föräldrar inte har upptäckt deodorantens ljuva svettdräpande effekt. Funderar på att smuggla ner en deo i de värst drabbade killars skolväskor. Eller är det ofint?
Samtalet runt middagsbordet är ganska underhållande just nu. Hur djupa samtalen än är med killar i denhär åldern (..aamendurååå!..), så brister man förr eller senare ut i gapskratt. Målbrottet har nått sin kulmen. Även killarna skrattar åt sina okontrollerade röstnycker. Men de tar sin svajiga röst med stolthet eftersom de nu, äntligen, kommer att få en respektabel mörk röst!

Jag undrar varför man bara har föräldrarledighet i småbarnsåldern? Det känns som om man missat något väsentligt i familjeplaneringen. När de var små gick de på dagis och sedan på fritids, dvs alltid en vuxen i närheten. Jag har inte upptäckt någon större skillnad i behovet av uppmärksamhet av barnen eller att behovet av uppsikt skulle minskat bara för att de blivit tonåringar. Tvärtom. Min äldste son är inte ute och dräller på kvällar eller nätter, men jag har upptäckt att han hinner med en himla massa på väg till och från skolan. Det jag trodde var "safetime" är för honom "freetime". Jezzzus! Och yngste sonen, tonåring to be, med alla sina polare. De är som boskap, driver runt i flock och bräker. Visserligen fina killar var och en, men i skock hittar de på skit som får Jackass gänget att blekna. För ett par veckor sedan fick de för sig att göra rökbomber. Inomhus. Gudskelov var de inte hemma hos oss. Kompisens mamma som drabbades har nu ett nysanerat hus inför julen. Ett nytt kök fick hon också.

Jag har upptäckt att jag har bildat ett beroende under de senaste åren. Det har krupit sig in under huden och är näst intill omöjligt att sluta. Märker att det påverkar mina val och kan ha något att göra med att jag stagnerat i livet. Jag har blivit Ipod-oholic. Ständigt uppdaterad med böcker. Kan inte ta ett kliv utan en bok i örat och har skaffat dockstationer i de rum jag figurerar mest i (borde fattat vibbarna redan där..). Jag har dessutom fastnat i deckar/action träsket och jag måste ha actionstimuli rakt upp i högra hjärnhalvan. Eftersom jag förbrukar en större mängd böcker i veckan, är det svårt att hitta den mängd böcker jag behöver. Därför har min syster försett mig med ett gäng (14) vampyrböcker (som nu är en hypad och helknäpp tv-serie). Jag har nu konstaterat att jag numera är beroende av lättsmält, actionfylld, skit litteratur. Är det nu man går över till Harlequin litteraturen? Från Zola till Charlaine Harris. Hur sorgligt kan det bli? Har provat att ladda ner enbart tråkiga böcker och ladda ur den helt. Det kan tyckas att det bara är att lägga undan aparaten, men icke! Jag trevar efter den i sömnen. Maken, som tvärt slutade snusa nu i sommar (min hjälte), efter 30 års intensivt missbruk, påstår att det går. Det är bara att bestämma sig.

...men jag kanske innerst inne, inte vill...

2009-05-15T08:56:00.003+02:00

Okey. Nu är jag sex månader äldre. Inte bra att blogga alltför sällan.

Sitter här och tycker synd om mig själv, fånge som jag är i min egen kropp. Ryggskott: frustrerande, irriterande och enerverande. Nu har det gått så långt att jag äntligen kan gå runt i huset, men som ringaren i Nottredam. Väldigt osexigt. Jag skulle vinna Monte Pythons "silly walk".

Jag tillhör släktet som har ett skört bäcken. Min enda räddning är stenhård träning vilket jag utövar dagligen, som den envisa målmedvetna människa jag är. Inte. Däremot har maken lurat med mig ut på golfbanan. +40 sport. Ska ta grönt kort nu. Inte det bästa för min rygg kan man tro, men faktiskt så fungerar det bra. När jag träffar bollen. Det är helt underbart hur ryggen knäpper loss i svingen. Men om jag missar ser jag ut som ett skruvstäd och måste monteras isär.

Hur som helst är det golfens fel att jag ligger här. Maken insåg snabbt att med två golfers i familjen och tre till på gång så behöver vi kanske en till bil. En liten Toyota ylade jag eftersom, praktisk som jag är, den mest bästa familjebilen som finns. Visst, sa maken och beställde en liten cab. Varför ta bussen när man kan flyga? Får man rynka på näsan åt en liten, opraktisk, trång, men dropp-dead gorgeous cab istället för en krocksäker, bensinsnål, praktisk med plats för hela familjen? Hur som helst hämtade jag hem bilen härom dagen och var tvungen att erkänna; jag älskar den. Den heter nu Bettan och är titanic silver med svart tak.
Nykär och ivrig att få prova den nedcabbad, var jag tvungen att tömma bilen på vinterdäck, glömde/förträngde min lilla ryggåkomma och med ett hjul i luften högg ryggen till. Och här ligger jag nu.

Ergo: hade jag inte börjat spela golf hade vi inte köpt en cab, jag hade inte förivrat mig och börjat lyfta däck och därför inte fått ryggskott.

2009-01-15T21:07:00.003+01:00

Smack the pony!
Visst är det en härlig kommentar. Den dyker upp i olika situationer i mitt huvud när jag ställs inför något jobbigt. Jag har för mig att det är en titel på ett engelskt satirprogram som gick för några år sedan. Älskar engelsk satir. Den ska serveras sådär lagom frasig och krispig.

Befinner mig just nu i en "smack the pony" situation, enligt min uppfattning av den frasen i alla fall. Jösses, det kan ju egentligen betyda något helt annat absurt. Jag går hursom helst runt i väntans tider. Inte glada tider direkt. Ska jag bli magsjuk eller inte. Maken har kalvat i två dygn och jag hoppas innerligt att det är matförgiftning han haft. Vill inte ha detta!!

Ånejnu kommer han!!!....Har just genomlidit en halvtimmes Norén föreställning med min yngste son. Trauma, elände och galla. Ännu en smack the pony. Och jag är orsaken till allt det onda i hans liv. Han får inte köpa en soft airgun. Jag fattar inte hur man kan ge sina 10-12 åringar sådana leksaker. Det är faktiskt 18 års gräns enligt ordningslagen kap 3, §6. Inte många leksaker som har en egen §. Har ett gäng fjortisar som springer runt i skogen bakom oss och krigar. De trimmar sina vapen och sedan är det high chaparall. En av grannkillarna fick halva tanden bortskjuten. Han var den värsta agitatorn för softisar på gården. Kunde inte låta bli att reta honom för den ofrivilliga gluggen. Jag brukade fråga honom om han hade skaffat ett safthål. Ett hål han kunde stoppa sugröret igenom med ihopbitna tänder. Jag frågade ofta. Nu har han pluggat igen safthålet. Tyvärr.

När jag var liten lekte vi ofta röda och vita rosen. Om jag inte minns helt fel så gick den leken istort sett ut på att göra illa varandra. Eller? Kreativa som vi var på den tiden, gjorde vi egna vapen, som te x nyponslungan. Man tog en lång smal pinne som snärtade lagom bra och satte ett nypon längt ut på toppen. Den skulle gärna vara kladdig och lätt mosig och hade man flyt träffade man bar hud och där klibade nyponet fast och kliade. Konstruktivt vapen. Vi gjorde slangbellor som vi också sköt nypon och kottar med. Kreativt vapen som gjorde rejält ont. Kunskaper jag inte tänker dela med mig till mina barn.
Summasumarum: jag låter som min pappa. Det var bättre förr med kottar och pinnar.

Nej, det är dags att natta sig. Ska se om min son gråtit sig till sömn och om maken vill ha ännu ett glas blåbärsoppa.

2008-11-04T20:48:00.002+01:00

För första gången på tjugo år är jag äntligen fysiskt aktiv och hälsosam på alla sätt och vis. Var någonstanns i universum sitter den lille djävul som bestämmer för att nu är det dags att dra i spaken. Här går det alldeles för bra. Hon ser ju för tusan ut att må riktigt toppen! Det måste vi sätta stopp för. Jag vet! Den här gången ger vi henne ryggskott!

2008-10-22T22:03:00.007+02:00

Det är till att ta rejäla pauser. Skrev i maj sist. Tänkte att det är dags igen.
Nu när ledigheten är över och det är dags att ta en ny tur ut i den "normala" vardagen. Livet där arbetet dominerar och fullkomligt uppslukar en och det lilla som blir över i vardagen lägger barnen osjälviskt beslag på. En kamp där tyvärr den starkaste av barnen får mest. Eller den jobbigaste. Som t e x den relativt nyblivne trettonåringen. Han är verkligen stereotypen av en trettonåring. Stackarn har inte en chans. Både skolan och föräldrarna är på honom i vått och torrt, med en extrem, ibland alltför extremt, upplysande komunikation. Skolan har ett "Schoolsoft system" där allt rapporteras och vi följer honom via internet. Ett suveränt system där vi kan ta del av alla skolaktiviteter, kommande läxor och prov, likaså utförda och resultaten därav och sena ankomster i minut rapportering. Skitsakerna kommer direkt på mailen i form av "behavior warnings". Det har faktiskt varit skitsaker som rapporterats och förstorats och vi börjar nu att ta det mesta med en nypa salt. Eller rättare sagt, förklarat för skolan att vi inte är intresserade av små tjafset i skolvardagen en grabb har för sig. Visst, man ska inte kasta kottar på klasskamraterna fastän alla andra gör det, inte blöta papperslappar heller för den delen, eller spruta vatten ur små flaskor, och ja om man sitter på golvet i korridoren kan någon snubbla över benen, och man ska inte heller rita av sin mobil under lektionen eller kladda i böckerna, och ja, kalsongerna är även vi trötta på att se. (Brukade köra ett rejält kalsongryck när de stack fram för mycket, men antiklimaxen blev att nu sitter byxan under rumpan istället. Gav vika för modet och köpte snygga kallingar som jag står ut med att se. )Det måste ändå vara irritationsmoment som ingår i en lärares vardag i högstadiet. En kille som är aktivt deltagande och verbal på lektionerna är även det när han inte ska vara det. Det tar ett tag att hitta av och på knappen. Det kallas att bli vuxen. Det är mycket begärt av en trettonåring att han ska bete sig vuxet när inte ens vuxna kan göra det. Men lärarna verkar gilla honom trots allt. Kanske för att han är en fröjd att se på.

Har nyligen gått igenom "helvetesveckan" =utvecklingsamtal för alla barnen på en vecka. Dottern är som vanligt exemplarisk. Hennes möten brukar maken och jag bråka om att få ta. Killarna är en tuffare match. Hur får man en skoltrött kille på elva år att tycka att skolan är toppen. Att om han bara fokuserar bättre på lektionerna så blir allt lättare. Tjena. Om lektionerna hade handlat om andra världskriget eller fiske eller matlagning, så skulle även han vara ett A-barn. Men nu är det matte, gramatik och engelska som gäller. Det gäller att mata på med "uppåtpuffar" redan till frukost.

Jag har skaffat mig en PT. Har bara läst om det i skvaller pressen tidigare och sedan hörde jag grannen snacka om sin fantastiska tränare. En dag när livet blev för mycket: för trånga jeans, för dålig kondition, för ont i ryggen, då ringde jag. Jo visst kunde hon (grannens PT) hjälpa mig, men bara till jul eftersom hon är gravid och bara på rest tider (=arbetstid, har fantastiska chefer). Jag är fast. Har gått åtta gånger nu och börjar njuta som en masochist av träningsvärken. Börjar redan oroa mig för vad jag ska göra när hon inte kan jobba längre för hennes mage blir större och större. Att träna på egen hand har jag gjort i över fyrtio år. Har lyckats uppnå ett enastående jämt intervall mönster: träna en gång, uppehåll tre veckor. Det har inte direkt haft prio ett i livet.

Vi har en stegräknar tävling på jobbet. Företaget ska gå till Berlin. Man loggar upp sig via nätet och rapporterar all form av aktivietet som omvandlas till steg. Har i min träningsyra blivit stegtokig. Har börjat gå istället för att ta tunnelbanan, ta trapporna istället för hiss och rulltrappa. Kämpar på men ligger konstant trea-fyra. Igår lyckades jag tappa och köra över min egen stegräknare med bilen. Så många steg till spillo!! Å andra sidan lyckades hon som leder inom företaget, spola ner sin i toaletten. Det finns en Gud!

2008-05-05T20:38:00.003+02:00

En make fäller en kommentar.

Häromveckan insåg jag att vi har en alldeles för stor bil. Jag får ofta passera tomma parkeringsrutor innan jag hittar en där jag kan få in bilen. Det är en "Graaaand Voyer Chrrrrysler". För tre år sedan fyllde den sin funktion med allt körande av massa barn härsan och tvärsan. Nu när jag tittar i backspegeln ser jag fyra meter tomrum. Jag kör runt på eländet alldeles själv eftersom barnen tar sig till sina aktiviteter själva och den slukar oanständigt mycket soppa. Den är fantastisk upp till fjällen. Thats it.

På kvällen nämde jag för maken min idé om att byta bil. Han tittade på mig i trettio sekunder och sa helt enkelt: behöver vi två bilar? Jag blev så paff att jag intog looken av fågelholk. Ska jag använda apostlahästarna? planera mina dag i detalj? gå? Tanken föll mig så absurd, med tanke på att han jämt är bortrest och det är jag som kör runt som en galning.

Kommentaren tog mig en vecka att smälta. Jag har verkligen fått rannsaka mitt leverne: jag åker bil som en amerikan, överdrivet. Jag gnäller över att jag aldrig tränar, men jag kan ju faktiskt gå istället. Eftersom maken ofta är bortrest har jag ju hans bil istället. Jag kom så långt i min självransakan att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att pröva leva utan egen bil. Ända tills min make, ovetande om vad hans kommentar ställt till med, kläcker ur sig: vad sägs om en liten röd Cab? Öhh....va? Hmmm...

2008-05-01T18:05:00.010+02:00

Kära Syster.

Tack för en underbar lång helg. Vi hade allihop fantastiskt roligt och vi satt som fastkilade i flygplansstolarna på hemvägen tack vare all mat vi stoppat i oss.

Så många dagar utan förpliktelser, konflikthantering, förmaningar, stressade transporter från träning A till träning B, urtrist matlagning á la bukfylla och läxläsning. Vårt späckade resschema var perfekt.
Det var inga problem att stuva in alla tjejer i bilen mitt i natten för att ta fakirplanet till Athen. Fem tjejer med bagage för fem dagar i en storstad. Inte mycket till packning kan man tro eftersom det viktigaste att få med sig är kortet till shoppingen. Men så var inte fallet. Alla hade t ex minst fem par skor med sig och byte från dagkläder till kvällskläder för alla dagar, med hänsyn tagen till vädret. Stora väskor m a o, i knät hela vägen till Arlanda. Stämningen var hög när vi satte oss på planet och det diskuterades högljutt om vi skulle ta Bloody Mary till frukost eller inte, men snarkandet övertog konversationen.

Efter en tidig ankomst och incheckning av tjejerna på hotellet drog vi ut på stan. Tanken var att vi skulle sova middag för att orka med pokern på kvällen. Men hur får man fem övertrötta svenskor att sova middag? Det går inte. Lösningen blev ett par drinkar i barlobbyn och sedan var det halli hallå fram tills vi konstaterat att vi varit uppe i ett dygn. Jag satt i finalspelet när min motspelare kära Mrs P av trötthet släpper sitt pokerfejs och går "all in" och jag är så trött att jag ger henne vinsten enbart för att jag inte orkar en enda vända till. Vi körde utmattningstaktik och jag förlorade.

Dag två var en av de bästa vi arrangerat. Den lilla fiskrestaurangen på bakgatan (gudomligt gott!), shopping på TheMall och avrundat med Gold Class Movie. Det är extrem bling bling på den biografen. Det passade oss perfekt. Vi intog en barbröstad Matthew McConnelly i storformat, i stora liggfåtöljer medan servitören serverade oss Cosmopolitans, Margueritas och Mojitos.

Dag tre jagade vi väsk killarna som i sin tur jagades av polisen. Kopior av kända märken som de kallar Borriborri (= Burburry). Skitkul! Fika, öl, matorgier och fika igen. På kvällen åt vi på vår favoritrestaurang, fritt översatt till "Gamla smaker". Jag tror att vi kan den restaurangen nu, eller hur? Mat som det lagades på Platons tid, inga gafflar o s v. Egentligen ganska smaklöst när man tänker efter. Pricken över i:et den kvällen var den flaschiga nattklubben "Villa Mercedes". Tur för oss att din man är en kändis där nere, annars hade vi aldrig kommit in. Det var egentligen läggdags sedan länge för oss småbarnsmammor när vi kom in. På vårt bord stod en flaska vodka för att markera reserveringen. En efter en gäspade vi och alla insåg att det skulle bli en lång kväll eftersom stället var tomt och grekerna inte kliver utanför dörren före ett på natten. Som det luttrade norrländska biljardproffs A är konstaterade hon att om man inte har roligt får man dricka sig rolig. Plötsligt drar du mig i armen och säger att nu tänker du och din man åka hem, och jag undrar när din man dök upp och inser att klockan är fem på morgonen. Facebook i all ära, men man kan fråga innan man lägger ut bilder på nätet tycker jag. Jag hade bevisligen fruktansvärt roligt den kvällen för det fanns inte en enda bild på mig där man inte såg min armhåla eller mina plomber.

Dag fyra började smärtsamt. Du väckte mig vid nio tiden på morgonen med ett leende och sa att nu var min massös där. Det var inget skämt. Där stod den Ukrainska ångvälten. Hon fullkomligt massakerade min arma kropp. Det var inte bara huvudet som det tjöt i och var ömt, fötterna i för höga klackar och hela kroppen hade fått sig en rejäl omgång på dansgolvet (á la Ålandsbåten av bilderna att dömma). Muskler jag inte använt på år och dar hade kört hårt och nu fick de stryk som plåster på såren. Jag kan lungt påstå att det inte var mycket glamour över mig efter den behandlingen, men konstigt nog ändå uppiggande.
Lunchen i Pireaus var god för oss alla förrutom för vår lilla gravida V. Hon hade givetvis inte följt med kvällen innan men var den som såg mest sliten ut. Gravid i nionde veckan gör mycket med doftsinnet. Speciellt eftersom de flesta greker röker konstant och gärna medan de äter. Gaffeln i ena handen och ciggen i den andra. Lite bleka om nosen kunde vi konstatera att fisk inte var den rätta maten för dagen för någon av oss.
Trevligare var det nere i Marinan, där vi satt i solen och fikade bland lyxyatcherna. Inga små båter direkt. De flesta hade en liten landstigningsbåt i aktern. Den lilla "jollen" var lika stor som vår daycruiser på 21 fot. Imponerande.
Den kvällen skulle vi ha avslutat efter restaurangbesöket. Men du hade bokat ett bord på "Rock n´Roll" och det dök upp massor av vänner. Problemet var bara att vi var så trötta och stället så packat och stimmigt att inte ens A´s norländska taktik fungerade. Mojiton hade bara en sövande verkan. Vi satt som panelhönor på rad och gäspade i tur och ordning mitt i dunkandet av åttitalsmusik.

Summa sumarum: Sol, mojitos, cappucino Freddo och shopping gör gott för trötta mammor. Men när man fyllt tjugofem ett antal gånger, kan man inte festa två dagar på raken. Nu vet vi hur vi vill ha det nästa gång vi kommer.

Ännu en gång TACK!

2008-01-27T19:28:00.000+01:00

Det tog åtta dagar. Åtta dagar innan kroppen slutade värka i varje led och muskel, innan huvudet slutade expendera innanför skalet och innan lungkollappsattackerna normaliserades till vanlig hosta. Idag är första dagen som jag varit vaken hela dagen. Om man kan kalla det att vara vaken, när man med glasartad blick och öppen mun stirrar på teven, utan att ha en aning om vad man tittar på.

Jag och yngste sonen har lika dåliga lungor. Vi är måndagsexemplaren vad gäller imunförsvar. Vi har en lustig hostdialog. Oavsett vilket plan vi är på i huset så smittar den av sig. Om jag får en hostattack, tar det ett par sekunder innan han börjar sympatihosta. De första dagarna räknade maken ut att det var en hostattack var femte sekund i huset. Börjar man bry sig blir man knäpp för mindre.

Man kan konstatera att man överdoserat hostmedicinen när:

- när Jimi Hendrix musiken inte kommer ifrån stereon, utan ifrån det egna huvudet
- när man med hackande tänder ger sin feberfrossande make ett skamligt förslag
- när man inser att det inte gått en utan fyra dagar sedan man duschade sist
- när man inte fattar varför maken tackar nej eftersom (se ovan) och att han själv inte tar hostmedicin.

2008-01-24T19:18:00.000+01:00

Varför?

Varför måste just jag ta del av resutatet av alla andras kringflackande liv? Jag satt inte på stranden i Khao Lak i julas, eller tillbringade nyår vid Koh Samiu Beach Resort. Jag spydde in nyåret på min egen toalett. Tyvärr var inte orsaken för hög champagne konsumtion, utan en klassisk maginfluensa. Och nu är det dags för den årliga asiatiska influensan.

Idag är första dagen jag orkar vara vaken mer än tre timmar på raken. Jag har legat däckad sedan i lördags, det blir sex dagar. Jag har fortfarande så ont i kroppen och huvudet, revbenen har fått sig en rejäl omgång av hostan och halsen, den ska vi inte prata om. Jag låter som Lauren Bacall, fast utan den sexiga toutchen. Det gör så ont i huvudet och kroppen. Det känns som om huden har krympt tre storlekar och ögonen vill tränga ut ur skallen.
Igår tillfrisknade min dotter men båda sönerna insjuknade och i morse hörde jag ett kvidande från gästrummet. Det var maken som heroiskt vårdat oss hela veckan, men nu klivit in i vår influensa sjuka värld. Just nu hänger vårt vara på vår sjuåriga dotters axlar och grannarnas välvilja.
Vi samlades runt lunchbordet idag. Dottern pigg och glad, eftersom hon mår bra och kommer få titta på tv hela dagen utan invändningar. Resten av oss kraxade i tonskalor som skulle få en tonåring i målbrottet att låta som Pavarotti, hostattacker som får lungsjuka att häpna och med rörelser i slow motion som om osaliga andar hemsökt våra kroppar.
Lunchen bestod av: Alvedon, Ipren, Mollipect och favoriten Cocillana (har en lätt bedövande effekt som är extremt populär hos mamma just nu). Och så lite rester från igårdagens middag.

Imorgon har det gått sju dagar och då har sjuksystern på vårdcentralen LOVAT att det ska vända. Jag har ringt dit dagligen och tyvärr inte lyckats formulera mig anständigt, tack vare den spruckna rösten och huvudvärken. De första dagarna la de bara på luren, men igår lyckades jag formulera ord istället för kvid och stön. Tydligen är större delen av omgivningen drabbade. Jag hoppas innerligt att alla Asien resenärer är inräknade.

2008-01-15T21:15:00.000+01:00

Dilemma.

Håret är snyggt fönat, handväskan dinglar på ett noncharlant sätt, de nya stövlarna klapprar effektfullt på stengolvet. Fasaden är perfekt. Tankarna snurrar allt snabbare runt alla måsten som ska hinnas med under dagen, i samma takt som jag passerar spärrarna vid Östermalmstorg. Och så sitter han där, idag igen. Rakt upp och ner på den kalla backen, med den ledsamma blicken fäst på en osynlig punkt framför sig. Hans jacka ligger ihopknölad till en skål framför honom, med ett par mynt placerade så att det inte går att ta miste om varför han inte har den på sig istället. Skylten klargör det ytterligar "money please".
Fan också. Jag blir lika förbannad och obehaglig till mods varje gång jag ser honom. Varje gång drar en inre konfliktfylld dialog igång för att rättfärdiga min antipati.

En morgon kom jag en timme efter rusningtrafiken i tunnelbanan, och fann honom sitta på sin plats. Fast nu pratade han skrattande i mobilen och rökte en cigg. Vad var fel i den bilden?
Om man nu tillbringar dagarna med att tigga i tunnelbanan, har man verkligen råd med en mobil då? Är det prio ett i livet? Han ser inte ut att tillhöra kompisgänget med uteliggare som kamperar runt Östermalmstorg vintertid. Han är alldeles för ung, ren och välklädd. Alltså måste han tillhöra en tiggarliga. Är jag då i min fulla rätt att nedvärdera honom för att han har tiggeri som yrke? Jag bara gillar det inte. Att ena stunden tigga och nästa snacka i mobilen. Det kanske bara är honom jag inte gillar. Jag kanske har tiggar fobi. Men han råkar står för en utsatthet jag inte kan negligera. Han påminner om någon en gång i tiden så nära, som hamnade i det djupaste av alla träsk.

Om jag skulle bota min ångest för tiggare så måste det vara med en eftergift. Från och med nu kommer jag att köpa "Situation Stockholm" av den andre lille mannen som år ut och år in står på samma plats med sina tidningar till salu. Köper jag mig ett avlatsbrev då?

2008-01-10T20:56:00.000+01:00

Mitt nyårslöfte i år är att jag ska gå upp i vikt. Eftersom jag aldrig lyckats hålla ett nyårslöfte hitills, så måste jag säga att förutsättningarna för att misslyckas ser strålande ut. Speciellt när man börjar året med kräksjukan.
Idag köpte jag mig ett par jeans. Fastän kilona rasat vällde det "Zornska hullet" över kanten. Kan iockförsig bero på att jag köpte en storlek mindre än vanligt, vilket borde vara glädjande, men ändå skaver självkänslan på ömma punkter. I det här fallet just runt höfterna. Jag tror banne mig att jag förlorat kilona på låren men inte på rumpan. Ett päron helt enkelt. Maken säger att det är vackert och kvinnligt och gör mig ännu mer feminin. Jag undrar då om han tror att det är ett förspel han håller på med. Varför är jag så misstänksam av mig?
Nåväl dagen har avslutats med en Pilates kurs - för jeansens skull, de sista skivorna i Nobless asken - även det för jeansens skull. Nu ska jag låsa barnens sovrum med nyckel och sedan ska jag låsa vårt sovrum med nyckel och sedan ska jag låta min man förklara för mig det vackra i en svällande höft, och njuta av det.

2008-01-09T21:03:00.000+01:00

God Jul, Gott nytt år, God fortsättning osv

tiden går tydligen fort när man har kul, eller...? Det är över en månad sedan jag skrev sist. Jag har varit drabbad av, vad ska man kalla åkomman....vinterlovet. Två och en halv vecka med en sysslolös, överaktiv och uttråkad familj. Det roligaste barnen har haft för sig mellan tv och data spel har varit tävlingen "vem driver vem till vansinne först". Familjeaktiviteter i alla ära men inte 18 timmar om dygnet. Det är omöjligt. Varenda rutin har gått upp i rök och nu är kvällningen dygnets värsta timmar. Just det timmar! för ingen av barnen vill somna och alla är helt plötsligt mörkrädda, måste kissa, dricka, duscha, hämta ditten eller datten, ha full uppmärksamhet och allt annat mellan himmel och jord från nio fram till elva halv tolv på kvällen.

Maken och jag gjorde till och med ett tappert försök till ett samliv härom natten och hamnade nästan mitt i en "smurfdans". Det är ett utryck som min syster och hennes man myntat för en speciell situation. De blev ertappade av sin femåring på sängkanten, och lyckligtvis var de under täcket. När de väl blev medvetna om att de stora bruna ögonen stod och iakttog dem, kläcker hennes man ur sig "...och så här förstår du dansar smurfarna!". Fenomenal bortförklaring för en femåring, men knappast för en tolvåring. Vi skyddades av dörren, men han förstod inte varför vår sovrumsdörr var låst mitt i natten. Jag är så glad att skolan har börjat att jag inte kan beskriva det med ord!

Jag har redan börjat söka aktiviteter för barnen till sommarlovet. Seglarläger, golfskola, tennis skola, simläger. Nästa vinter tänker jag boka en resa till fjällen över jullovet. Om inte ljuset kommer uppifrån så finns det större chans att den kommer från backen. En veckas aktiviterer ute i friska luften! Denna granitgråa sörja till väder får vem som helst att gå i ide. Häromdagen visade sig en halvblå himmel men det blåste döda örnar över nejden, så det blev inget friluftsliv då heller. Jag har en återkommande refräng i bakhuvudet hela tiden. Det är Povel Rammels "säng, säng säng, sova, sova sova.." När jag var liten var vintern vit och kall och sommaren soligt varm med stilla nattregn. Eller?

Såg att jag sist skrev när jag hade fått ställa in min resa till Grythyttan. Det visade sig att (det här är äckligt) min mens var så kraftig att den gick bakåt, ut i buken och ja, det gjorde djävulskt ont och ja, sådant kan hända vem som helst och ja, det kan hända fler gånger och ja, numera är jag hysteriskt orolig inför varje omgång.
Nästa stora fest för mig var nyårsafton, och då låg jag ensam utslagen av magsjuka. Min äldste son avbröt festen och höll mig sällskap strax innan tolvslaget, och alla andra ringde från festen för att kolla läget och tala om hur hysteriskt roligt de hade. Tack. Men jag klagar inte, för magsjukan gick över fort och den där illamåndekänslan som höll i sig en hel vecka efter, tog bort julmatsringen och lite till. Tre kilo allt som allt.

Håller nu på att planera en resa till Aten i april. Tjejerna i pokergänget följer med mig ner till min syster. Vi ska spela, äta gott, shoppa och roa oss så långt sömmarna håller. Sedan ska makarna få sopa ihop resterna som kommer hem. Undrar vad jag kommer att drabbas av då?

2007-11-24T17:40:00.000+01:00

Igår kände jag mig som Askungen, som inte fick följa med till balen.

Fredag morgon kl 8.00 skulle företaget resa till Grythyttans Herrgård. Där skulle vi börja med en lunch för att senare ha lite friluftsaktiviteter i form av lerduveskytte. Därefter skulle vi få en uppläxning i "Vett och etikett" avrundat med vinprovning innan middagen i Carl-Jan Grankvists antikinredda miljö.

Jag hade skrutit och skrävlat om resan för alla som kom i min väg. En riktig plåga för omgivningen tydligen eftersom någon "me matiakse" vilket betyder att "kastat ett ont öga" på mig. (Ett grekiskt uttryck för att ha drabbats av någons avund eller överdriven välvilja, som leder till att det går åt helvete. För att skydda sig mot detta så spottat man och säger "ftuso" ett par gånger. Det är faktiskt en vanlig syn när en mor kommer gående med en söt bebis och folk omkring spottar efter dem. Gissa om min pappa blev förbannad första gången han besökte Grekland med min mor, för att visa upp sin nyfödda dotter.)

Där står jag arla fredagsmorgon med en mensmage som håller på att ta livet av mig. Så pass att jag inte kunde förmå mig att åka iväg. Det blev ett besök på Gyn akuten istället. Maken fick leda mig ända in till undersökningsrummet tills det blev dags för själva undersökningen. Var så groggy att jag inte kunde prata vettigt. Efter att snabbt ha granskat redskapen och instrumenten såg jag hans lättnad över att vara mannen i dramat. Endel redskap känns som om de är kvarlevor från 1700-talet. Kan tänka mig att männens motsvarighet till gynekoligisk undersökning är kontroll av prostatan, och där behövs väl bara en brits, en gummihandske och ett finger.

Väl hemma igen med en molotovcoctail till penicillin kur, och en oklar förklaring till vad som felades mig, kändes det bra att inte ha tryckt i sig ett gäng smärtstillande och åkt till Grythyttan. Det hade blivit en jobbig middag.

2007-11-22T08:00:00.000+01:00

"November, november, no sun, no light, november."

vet inte vem som skrivit det men, så sant, så sant...

Målade mitt första självporträtt igår. Enligt läraren talar bilderna ofta om hur vi egentligen mår. Jag ser blek ut men samtidigt kolerisk, omgiven av mörka sten väggar.
Jag har förevigat mig själv utifrån en blid min son tog på mig i London, när vi besökte "Imperial War Museeum". Vi hade "argumenterat" tidigare och han tog bliden genom ett kikarsikte.
Jag tror bilden mer talar om mitt tillstånd efter ett bråk med min son som fotograferar mig från en pansarvagn. Måleriskt.

2007-11-14T20:33:00.000+01:00

Hörde en kommentar på radion häromdagen.

"Om du är ledsen, kan du lika gärna vara ledsen i Japan"

SÅHIMLABRA!!

2007-11-13T21:29:00.001+01:00

För ett par veckor sedan hade vi vårt första utvecklingssamtal i äldsta sonens nya skola. Allt på engelska givetvis. Eftersom engelska inte tillhör mitt dagliga tal blir jag lika förvånad av att höra mig själv hålla en konversation . Var kommer alla ord ifrån? Var har jag fått uttalet ifrån? Från tv så klart. Maken brukar tråka mig med att jag talar med en perfekt "upper stiff lipp". Jag är bara glad över att tv intresset ligger mer åt brittiska deckare än "Jackass".

Hur som helst gick utvärderingen riktigt bra. Förvånansvärt bra. Vi satt mest och gapade åt vad läraren hade att säga. Här kan man nu lägga in en tankebubbla om vad vi har för tankar om vår son. En social verbalt välutvecklad spelevink. Att börja sexan i en ny skola där lektionerna hålls på engelska, och inte ta hem en enda läxa och ändå få bra resultat, är imponerande. Så pass imponerande att maken och jag var eld och lågor av entusiasm. Vår son sög i sig all beröm så pass att han la ner all tankeverksamhet helt och hållet.
Nu sitter vi och pluggar inför de prov han måste göra om. Vi talar två veckors idlande. Nu kan även jag allt om paleo-, meso- och neolitikum (stenåldern). Den jobbiga biten är matematiken. Jag, allt annat än en logisk matematiker, ska förklara för sonen självklarheter som bråk. I engelska termer. Jag bara undrar varför maken alltid är borta vid fel tillfällen. Det här är hans gebit. Det var över trettio år sedan jag överhuvud taget såg såna tal och det gick inte bra då heller! Jag tröstar mig med att när det väl är dags för min dotter att räkna bråk, så borde jag kunna det. Min första son att lära om med, min andra att repetera med och till slut kan jag kanske förklara för min dotter.

Den nya skolan har en suverän uppföljning av eleverna. De får lära sig att allt har en konsekvens och kräver eftertänksamhet. Det ploppar in mail med behavior reports, och jag kan konfrontera sonen så fort han kliver innanför dörren. Det har varit struntsaker, som springande i korridorer, hoppa över möbler, men han vet att jag vet att...och det räcker. Härom dagen hade han sagt ett fult ord till en flicka som tog illa vid sig. Det tog hus i helv.... Möten med alla mentorer och inblandade, rapporter med uppföljning. Mamma till skolan för information. Ett ord han utan problem kläckt ur sig ett antal gånger i förra skolan utan konsekvenser. Han kommer definitivt inte att göra om det. I'm loving it!

Min son ser bra ut. Han är en riktigt snygging. Jag kan knappt fatta att han väcker sån uppmärksamhet runt om sig eftersom jag bara ser "min lilla räka". Efter skolans Halloweenfest kom han hem glad i hågen. Han hade hånglat med en massa tjejer och mobilen vibrerade frenetiskt med sms långt in på natten. När jag nu de här dagarna har varit i skolan och mött honom har jag sett hur tjejerna vänder sig efter honom när han passerar. Jag blev så full i skratt. Det gick inte att missa eftersom de inte är direkt diskreta. Vissa kvittrade kärleksförklaringar fast jag stod bredvid honom. Jag frågade om han tyckte att det var jobbigt, men han sa att det var okej. Han hade slutat lyssna på dem. Värst var tjejerna som tjafsade vid skåpet, tog nycklar, och av någon anledning bara skulle krångla. Jag gjorde ett tappert försök att förklara det här med att närma sig, fast man är blyg och att det då kan bli bufflig kroppskontakt. Utan resultat. Jag tror att det börjar bli dags för den om blommor och bin. Är rädd att han redan kan allt. Maken får ta denhär bollen.

2007-11-06T16:55:00.000+01:00

Åkte till London med killarna över höstlovet. Tänkte att lite storstadskultur skulle göra dem gott. Mig med. Äldsta sonen som går i Engelska Skolan behöver öva på språket.
Vi landade sent på måndagskvällen, så det blev en mjukstart för dem. Varenda kotte vi mötte påväg till hotellet, hade ett sämre uttal och fattigare ordföråd än mina barn. Que?
Hade hittat ett "pittoreskt" (fri tolkning på engelsk standard) hotell i Notting Hill. Det såg så bra ut på nätet, men verkligheten är alltid en annan. Det var i alla fall rent. En liten deltalj som är så självklar för oss numera att kranarna har ett vred för både varmt och kallt vatten. Här har man två vred, en för varmt och en för kallt. Det tog ett par försök och ljudliga flicktjut, innan killarna fattade att om man inte stängde av båda kranarna samtidigt blev det inte heller skönt i duschen.

Vi for runt London med ett späckat schema. Det mesta var attraktioner med tema andra världskriget. Efter två dagar började jag känna mig lätt depprimerad av att ha suttit i skyttegravar eller skyddsrum med autentiska ljud av flyganfall. Killarna stortrivdes.

Vi tog oss runt via tunnelbanan. Men efter två dagar fick jag nog. När den tredje långa rulltrappan närmade sig den nedersta plattformen, kom klaustofobin krypande. Sikten var lika dålig som syrehalten och det var äckligt varmt. Det var lågt i tak och de rundade t-banevagnarna gav ingen större rymdkänsla. Tågen var givetvis fullpackade. När man till slut lyckas ta sig ut genom de vindlande katakombliknande gångarna, uppför alla rulltrappor var det med glädje man fyllde lungorna med luften på Oxford Street.

Men även på vår lilla Roslagsbana som går in till stan, kan man få vara med om konstiga saker. Igår morse satt jag som vanligt med mina blektrötta passagerare och skumpade in till stan. Vid station nr två väller det som vanligt på med folk och fyller vagnen med mer passagerare än vad det finns sittplatser. Just denna morgon kliver en "Socker Conny" på och slår vagnen med häpnad genom att servera oss världens kortaste stubin. En man har en resväska med sig av modellen kabinväska. Den är tung och han har ställt den på golvet bredvid sin sittplats och ockuperar alltså en sittplats. Socker Conny kliver på ber honom vänligt men bestämt att flytta på väskan så att han kan sitta. Mannen svarar att han inte vet var han kan ställa den för att den inte ska vara ivägen för folk. Socker Conny blir förbannad och ber mannen resa på sig så att han kan sitta istället, vilket mannen vägrar. Det är här det spårar fullständigt. Socker Conny blir så förbannad att han börjar slå mannen med sin egen väska som han tycker att mannen kan ha i sitt knä istället och knytnävar börjar flyga. Vi som sitter närmast gappar av stum förvåning och kan knappt tro att det är sant. Två vuxna karlar som slåss på morgonkvisten om en sittplats. Plötsligt stegrar en kvinna fram från bakre delen av vagnen och undrar vad som står på. Någon häver ur sig att väskan står i vägen. Hon tar väskan och rullar in den under sätet istället och problemet är löst. På två röda sekunder. Nu fanns det en ledig plats och de fick sitta axel mot axel resten av tågresan. Jag undra vad tusan de åt till frukost den morgonen.

2007-10-02T15:14:00.000+02:00

Ibland går livet i stå och inget händer. Som nu. Jag står och trampar vatten. Vardagen är full av rutiner och aktiviteter, helgerna av trevligt umgänge. Livet känns som vardagsmat, tråkigt att laga, gott när det serveras men man har ätit det förr. Maken hävdar bestämt att man måste ha ett mål att se fram emot. Han liksom kvittrar när han säger det och leendet går från öra till öra. Han ska snart iväg på en golfresa och lever just nu i en helt annan värld. Världen av förväntan. Jag saknar den upprymda känslan man hade som barn när man skulle ut och resa. Då kunde enbart resa till Arlanda vara nog.

Själv ska jag till Singapore och hälsa på bekanta. "Det ska bli hur häftigt som helst" hör jag mig själv säga utan att känna det. Jag tror banne mig att det är sommarlovets efterdyningar. Det blir inte en till sommar "hemma i lugn och ro" i den här familjen inte. Det blir nog bra med en vecka borta utan ansvar och vardagsmat. Det ser ut som om man kanske skulle ta sig en drink till maten ikväll.

Nu ska jag ta tag i ett annat litet problem som dykt upp. Dottern och grannpojken (båda sju år) springer upp i skogen bakom huset och visar varandra dina små rumpor. Ska försöka hindra den utvecklingen utan att skada upptäckarlusten med hämningar som ska lösas med livslång terapi. I alla fall för min dotter. Grannpojken tänker jag snöpa, hur söt han än är.

2007-09-11T21:45:00.000+02:00

Har just avverkat mitt tredje föräldramöte och mitt tredje utvecklingssamtal. Har för tredje gången denna termin lyckats undgå att bli klassförälder/klasskassaansvarig/föräldraföreningsrepresentant och klassfestansvarig. Detta genom att enkelt köra ner huvudet i bänklådan varje gång frågan dykt upp. Jag är ingen oansvarig förälder som inte ställer upp, tvärtom, jag tillhör kategorin som tar på sig för mycket. Jag är bara utled på att det i varje klass finns endast ett fåtal föräldrar som gör allt. Jag har varit allt man kan vara som förälder i skolan som har ett namn som börjar på "klass-". Jag har t o m haft barn på föräldrakoperativt drivet dagis, vilket har inneburit att vi har fått göra allt från att städa ett par gånger i månaden, haft samverkansmöten, trädgårdsskötsel till snöskottning. Under ett par terminer hade jag befattningen som "Städgeneral" på dagiset, vilket innebar att sammanställa ett städschema för varje termin och se till att alla familjer gjorde sitt jobb. Vilket alla tyvärr inte gjorde. Året efter att vår yngsta lämnade dagiset fattade styrelsen beslutet att föreningen nu hade så pass god ekonomi att de kunde leja bort städningen. Man får inte var bitter.

Men nu har jag avverkat alla skolmöten för denna termin och konstaterat att maken varit bortrest vid varje tillfälle. Jag börjar ana ett mönster i hans reseplanering. Just nu är jag extra putt på honom för att han dessutom sviker mig på min poker kväll, med ännu en resa.
Influerade av makens pokerkvällar i vårt garage (låter skumt, men det är egentligen ett litet hus ovanpå garaget) har vi tanter till pokergubbarna börjat spela. Det är månadens höjdpunkt. Alla har med sig en flaska champagne, bär höga klackar och har pengar i behån. Varför vi satte sådana normer för att spela minns jag inte, men alla gillar champagne och snygga skor med omöjliga klackar. Så vi stuttar runt som Lucy i Dallas och kallar varandra namn efter de olika karaktärena i just Dallas, beroende på hur spelet går. Vinnaren får givetvis alltid heta JR och står för snittarna till nästa gång. Maken har nu alltid ställt upp som dealer åt oss och det har vi sannerligen behövt och nu sviker han oss.

En annan sak jag är rejält putt på är alla förban..de spammejl. Det dimper ner ett tjugotal om dagen, och om jag inte har läst min mejl på en vecka så blir det en ansenlig antal. Dessutom är alla ställda personligen till mig och handlar uteslutande om viagra och hur man håller ett stånd i evighet. Hallåååå... det kan ju upplevas som ett personangrepp! om jag nu hade varit man. Men över hundra mail i veckan om ett medel som ska stimulera ett organ jag inte har är lätt irriterande och ointressant. Och nej jag är inte heller intresserad av att smyga ner ett piller i makens kaffekopp. HAN ÄR JU ALDRIG HEMMA!

2007-09-06T18:08:00.000+02:00

Vilken rivstart! Från att ha slappat runt hela sommaren med kraftigt förskjutna sovtider till att stå i stram givakt och gasta förhållningsorder till den morgonyra familjen, för att hinna i tid till skolorna, möten och flyg. Maken och jag turas om att jaga runt i huset efter barn som smiter från frukosten, tandborstningen eller väskpackningen som skulle ha gjorts kvällen innan, eller någon som måste gå på toa - i tjugo minuter, eller någon som drar igång tv-spelet före frukost iklädd endast kallingar och en strumpa. Var går gränsen mellan eget ansvar och inget ansvar eller mellan curling och hysteri?

2007-08-01T17:11:00.000+02:00

Var inne i stan idag och stökade undan lite på kontoret. På väg till bilen hamnade jag mitt i en svärm av flygmyror. De fanns över hela Östermalm. Jag gick från Biblioteksgatan till Engelbrektsgatan med en riktigt "silly walk". Med viftande armar, ibland krafsande ner i behån, ibland skaka ur håret, spottande och fräsande. Eländet kröp över hela kroppen. Äckligt! Det enda jag tänkte på var att de inte fick krypa in i öronen. En bekant fick in ett flugfä i örat en natt när hon sov. Den fladdrade mot trummhinnan i ett helt dygn. Hon fick vänta en hel vecka tills den hade kapslats in av öronvax innan en läkare lyckades ta ut den. Ibland mår man bra av att inte veta så mycket.

2007-07-29T15:06:00.000+02:00

Det är redan vid frukostbordet jag anar vart dagen barkar hän. Med barnens puffande och knuffande vid frukostbordet ackompagnerat till morgonens inte så överraskande vrålskur, inser jag att det blir en tuff lång dag. Och som toppen på moset kunde jag konstatera att antalet familjemedlemmar inte skulle öka denna månad heller. Det är inte så att vi vill utöka skaran, det talar bara om var på skalan mitt humör befinner sig. Det händer ju vid något svagt tillfälle då jag har turen att få hålla en bebis i famnen och jag med en glansig blick söker min makes förskrämda uppspärrade ögonvitor, inser att...nej..vi är nog klara nu. Maken har vid det här laget hittat min svag punkt som snabbt tar mig ur drömmandet. Han kan med en enkel kommentar få mig att vakna till sans genom att säga: Hur går det med knipövningarna älskling?

Jag märker att jag sitter och morrar vid frukostbordet och väntar på första tillfälle att få hugga. Det blev inte helt oväntat min älste son som nappade och bråket denna morgon handlade om utrymmet på frukostbordet och hur mycket jag kunde breda ut min morgontidning. Efter brak och dunder drar sig samtliga till sina hörn i huset. Killarna sitter och Wowar (World of Warcraft), igen, och dottern pillar med sitt dockskåp och räknar ner timmarna till sin födelsedag (på tisdag). Landskapet är tömt på lek kamrater som antingen sitter i en båt och guppar eller flytt landet till soliga bredgader. Vi har sett filmerna, museerna och utställningarna. Vi har spelat alla spel. MÅSTE UT UR HUSET!!

Talade med kompisen G som satt på en kobbe i skärgården med familjen. Det hade det så bra så. De hade minsann haft kalasfint väder hela veckan. Det tror jag vad jag vill om. Fyra peroner på en yta av fem kvadratmeter i detta väder! Jag kunde ana att en och annan "Kaktus-Lime" slunkit ner vid sid sittbrunnen och hon var tvungen att avbryta samtalet eftersom knotten höll på att äta upp henne. HA!

Dagens utflyktsmål faller inte helt oväntat på Täby Centrum. Efter en äckligt fet lunch på Burger King, nya akrylfärger från Claes Ohlson och en lång tur i leksaksaffären där vi noga fått ta del av vad dottern önskar sig till födelsedagen, tröttnade vi. Två timmar senare är vi hemma igen och ser fram emot att åter igen få Wowa, måla och pilla med dockor.

Maken kommer snart hem från sin lilla golfweeken. Han har haft ledigt i två dagar från konflikter och dåligt humör, för att inte glömma den eviga markservicen. Jag kommer att möta honom med ett falskt leende och mitt favoritcitat från Eddie Murphys "Raw"- What have you donne for me lately?

2007-07-27T23:20:00.000+02:00

Det här vädret passar mig perfekt. Jag målar som aldrig förr och producerar alster efter alster. Jag är i kopierings tagen och har bl a avverkat Paul Klee, Rothko och håller nu på med en Gustav Klimt. Hela familjen är inblandad. Min son är mitt bollplank, min man min värsta kritiker och min sex åriga dotter knäcker mig. Hon har nu i två dagar stått brevid mig och målat tavla efter tavla. Jag målar av mästares verk och hon målar av mina tavlor och på något sätt blir det hon skapar fenomenalt. Jag kanske rent utav ska måla av hennes konst i stället.

2007-07-22T11:02:00.000+02:00

Denna sommar har varit ...intressant. Vi har fått en sjätte familjemedlem. Vi har alltid huset fullt av extrabarn och det är helt ok. Men den nya familjemedlemmen har på något sätt alltid funnits där utan att vi har varit medvetna om det. Vi har inte träffat personen i fråga så vi vet inte om det är en flicka eller pojke. Allt vi vet är att han/hon har jäkligt irriterande vanor, och heter "Inte Jag".

2007-07-13T12:37:00.000+02:00

Sommar, regn och kanske en gnutta sol....

Förra sommaren njöt vi till 100% av det svenska sommarvädret. I år har vi fått ösa ur båten. Nu har vi en lucka i molntäcket och helikoptertrafiken, som tydligen passerar vårt hus påväg ut till skärgården, är i full gång. Snälla ge mig en hagelbössa!

Att bo vid vattnet är ljuvligt på alla sätt och vis. När den omedelbara förälskelsen gått över blir man mer uppmärksam på saker man tidigare ignorerat. Tex då någon beslutar sig för att ha vattenskoter rally. Ljudet fortplantar sig och rullar upp mot huset och plötsligt låter det som om någon drar en gräsklippare genom vardagsrummet. Hela kvällen. Riktigt varma sommarkvällar brukar lockar långväga yngre besökare till beachparty. Vi bor nu i "fel sväng" påväg ner till stranden och klarar oss hyggligt, men det gäller ändå att plocka undan barnens cyklar och annat roligt som man kan tänkas låna på vägen. Ett par bekanta som bor i "rätt sväng" har slutat försöka laga sin ständigt demolerade brevlåda och hade under förra sommaren en Ica kasse istället. Fyndigt. En ny ide till IKEA: Brevis.

För ett par veckor sedan upplevde jag en "Halleluja moment" .Var på konstkurs i Bohuslän. Jag körde ner själv, bara det en bragd med tanke på mitt skrala lokalsinne. En vecka utan att behöva ta hänsyn till andra än mig själv. Gourmetmat serverad på bordet och konststudier från morgon till sent på kvällen. Första dagen fick jag ta mig en och annan powernapp för att hänga med. Av de arton deltagarna mellan tjugoåtta och sjuttiosex, var det bara två som kom i par vilket gjorde att gruppen snabbt fann varandra.
Jag kom inte hem med sju fantastiska konstverk att hänga på väggen, vilket jag hade trott. Det lilla jag målade var mer en ide om vad jag vill göra framöver. De fick mig att se konst med andra ögon, att granska detaljer jag tidigare inte sett och samtidigt se helheten. Att leka med färger, se motiv, söka inspiration och ...jag kan hålla på i det oändliga. Det var en underbar energikick och lärarna gav oss sina själar. Jag går fortfarande omkring och ser assimilationer, stöd- och spännytor i min omgivning. Lärarna Sina Wollter och Marie Palmgren var helt fantastiska. Det var en sådan kick! En av deltagarna, en äldre herre från Östermalm, presenterade sig själv med att det nu var dags att se om han kunde aktivera höger hjärnhalva, eftersom han börjat gå i cirklar. Från att aldrig ha målat tidigare skapade han de härligaste teckningar och tavlor jag sett.
Påväg hem från kursen iaktog jag landskapets assimilationer och konturer, färgskiftningar och insåg plötsligt att jag kört i en stor cirkel. Efter en timmes bilkörning var jag tillbaka på E6:an fast på väg mot Göteborg istället för Stockholm. Det var dags att koppla på vänster hjärnhalva, GPS:en.

2007-06-07T16:27:00.001+02:00

Maken hade klarsynt lagt fram sin syn på tillvaron med en systematisk utveckling av händelseförloppet.
Själv satt jag med armarna hårt knutna runt magen, benen vridna runt varandra och gungade lätt på stolskanten. Jag bet mig i läppen medan jag försökte samla ihop tankar och känslor till ett förståeligt mänskligt språk. Proffset betraktade mig tålmodigt med sin isblåa, klara blick.
-...och vad anser du? frågade han.
Jag samlade mina krafter och lät en svadan av uppdämndhet välla ut.
- Han hör inte vad jag säger han struntar fullkomligt i mig och när han väl pratar är han så grov i munnen att jag storknar och slutar lyssna och hakar upp mig mer på språket än själva saken han tar inte ansvar för något han gör och har ingen respekt för vuxna han har alltid en ursäkt för sitt dåliga uppförande eller en anledning att vara otrevlig som om ilskan ligger tryckande och jag är katalysatorn till det fantastiska vokabulära språk som jag är livrädd att småsyskonen ska börja använda för de är ju som svampar.......
Efter tio minuters bräkande och gnällande, tittade jag desperat på Proffset med en vädjan i blicken om att han ska vara skonsam. Behöver vi göra en utredning på sonen och komma fram till att han totalt har förlorat sin sociala kompetens, vett och etikett och att han måste hållas kopplad resten av livet?

Proffset tar av sig glasögonen och tittar på mig och maken.
- Det finns ett namn på de symptom ni tar upp att er son visar. Jag är hemskt ledsen att behöva säga detta men er son visar klara och tydliga tecken på .... förpubertet.

Maken suckar och klämmer ur sig något som "fint nu har vi två tonåringar i huset" och jag vet att han syftar på min blottning av bröst på restaurangen.

Jag satt som en fågelholk, med ett föga intelligent utryck och upprepade enstavigt:
-F Ö R P U B E R T E T?
Plötsligt sipprade en kall kår av obehag längs ryggraden. Den isande känslan av tonårsångest. Jag hade förträngt den! Jag har helt lyckats förtränga tonårens makabra sidor med de facto att det var mina föräldrar som var de drabbade.
- men.. men.. men.. han är ju bara tolv! lyckas jag klämma ur mig
- Just därför heter det "FÖRpubertet" säger Proffset och ler.

Summa sumarum: Maken och jag ska inte beröras av sonens språk (hur lätt är det?) , sätta gränser och markera när de inte respekteras. Ha tålamod och vara vuxen situationen. OCH HUR LÄTT ÄR DET!

Sammandrabbningarna har lättat och blivit färre nu när jag vet att han inte kan kontrollera ilskan som rinner genom kroppen. När det börjar ryka om honom, behandlar jag honom som den bålgeting han är för stunden, genom att lungt och försiktigt lägga locket på och diskutera när känslorna inte svallar. Och när det är som värst, tänker jag att man kan ju inte få bli hur arg som helst på någon som ännu inte har fått hår på pungen, och så går jag därifrån med ett leende. 1-0 till mamma.

2007-05-28T10:04:00.000+02:00

Vad går gränsen för häng?

Min äldste son och jag har dispyter om det mesta. För tillfället gäller det hans byxhäng. Jag har accepterat att han, som alla andra i hans ålder, vill visa kallingarna. Till en viss gräns. Att resåret syns är helt ok. När halva rumpan är framme, börjar jag muttra. När brallan är snöpt under hyllan, går jag i taket.
Häromkvällen befann vi oss på restaurang med en annan familj. Min son snyggar till sig för kvällen och drar ner brallorna under rumpan. Tjat, gnäll och skäll hjälper ju inte. På restaurangen knäppte jag helt enkelt upp min blus så att tuttar och behå inte gick att missa. När jag tillslut även fångat in min sons intresse, zomat in på hans 12-åriga frekvens och väckt hans genans, talade jag om för honom att om han tyckte att jag skulle sluta visa brösten kunde han sluta visa rumpan. Om han forsatte visa rumpan skulle jag komma och hämta honom i skolan, med blusen uppknäppt till naveln . Brallorna åkte upp fortare än kvickt. Yeezzz, 1-0 till mamma.
Min makes storögda grimaser från andra sidan av långbordet kan kortfattat beskrivas som "Jag vet att du har pms, men för helv..."

2007-05-23T22:42:00.000+02:00

Gjorde en tavla igår. En såndär man inte kan rama in. En pinsam tavla. Brukar gå till en bekants bekant, och fixa ryggen emellanåt. Häromdagen hade SvD en löpsedel som dominerades av att Naprapaterna är bäst på att fixa ryggar, enligt Karolinska Institutet. Eftersom min ryggfixare är bäst i världen, sms-ade jag honom omgående att bättre PR än löpsedeln på Svd kunde man ju inte få. Vi har pratat mycket om att hans femåriga läkarutbildning som hans yrke kräver, inte accepteras fullt ut av Sveriges läkarkår. Men med en sådan löpsedel borde det bli en annan ljud i skällan. När det gått fem minuter inser jag plötsligt att min ryggfixare inte är Naprapat. Han är Kiropraktor. Jag hade just sms-at ett hånfullt meddelande och gnuggat in salt i såren. Frågan är nu om jag vågar besöka honom. Och om han förlåter mig...

Jag gjorde en stor insats i helgen som heter duga. Ivrigt påhejad av maken som peppade mig och masserade mina axlarna hela vägen ner till bilen, körde jag mot mitt uppdrag. Ikea. Maken skulle hjälpa min mamma med husbestyr, så han slapp följa med. Grabbarnas avdelning skulle uppgraderas från barnkammare till en mer vuxen miljö. Jag och äldste sonen drog och slet i varor från labyrinten av hyllor med diffusa fack och ta i trä, allt fanns! Om man bortser från ett antal varor som låg felplacerade och liknade det vi skulle ha men visade sig vara något helt annat. Eller att jag släpar hem en fåtölj som saknar ben. Just det kommer att åtgärdas omgånde, efter ett samtal till reklamationen. De skickar nya. Att den omgående leveransen har några veckors hantering framgick i slutet av samtalet. Nu har vi en fåtölj liggandes på golvet. Orka! Det var Son nummer ett. Alla möbler är svarta. Emo.

Dagen därpå var det dags för Son nummer två. Inga internetbeställningar med hemleveranser här inte. Det är här och nu som gäller. Mörbultad och öm i rygg och armar, sittandes i bilen på väg hem sena eftermiddagen, fastnar vi i bilkö. Bilen är sprängfylld till bristningsgränsen, stolen är alldeles för långt framdragen och med en matta i armhålan, tröt orken. Nu skulle vi bara hem och montera. Jippi.
Jag drar fram som en furie och fixar runt för att bli klar. Sonen mulnar allt mer varefter jag går från klarhet till klarhet. Väl färdig känner jag mig stolt över min prestation och vänder mig om för att ta emot min sons tacksamhet som med tårfyllda ögon av glädje talar om hur fantastisk jag är. Det jag ser är min son som med tårfyllda ögon, stormar ut ur rummet och gråter. Hela hans värld hade krakelerat. Han hade fått ett Tantrum. Allt var vitt. Efter MYCKET om och men, kommer han fram till att rummet är okey. Han tillhör kategorin som har svårt för totala förändringar. Ett manligt drag? När han väl hade vant sig fick jag den tacksamhet jag så väl förtjänat och allt är nu frid och fröjd. Det blev så fint och trivsamt att maken och jag tar oss en kopp kaffe i hans rum då och då.

Nu återstår då bara ett problem. Min Ikea drabbade rygg. Det värker i armar och ben, nacke och ryggslut och jag behöver gå till min Kiropraktor. Men jag vågar inte...

2007-05-15T21:43:00.000+02:00

Jag har kommit till insikten, att jag faktiskt är närmare 50 än 30. Den slog ner som en blixt från klar himmel härom dagen, mitt i provhytten, när jag försökte knäppa igen de alldeles för trånga korvskinns tajta jeansen. När jag väl fått upp eländet över rumpan gick det nätt och jämt att knäppa igen dem. Fel storlek tänkte jag och försökte frustande dra av mig byxorna. Nej, det var rätt storlek men fel modell. De lågt skurna jeansen skar in i, de på senare tid allt frodigare, fettdepåerna på höften. Såg ut som en Michelingubbe. Konstaterade att även dessa jeans hade en alldeles för låg midja. Eller?
Jag har aldrig i hela mitt liv behövt bry mig om min vikt. Jag har bara försökt hålla en låg profil i antalet winerbröd jag har klämt i mig på fikat, framför mina hårt bantande kompisar. Men nu verkar det ha börjat snöa i helvetet. Provhyttens obarmhärtiga ljus lös upp all hull som hängde över jeanskanten. Och som grädde på moset, sken det breda silvervita stråket upp i hårbotten, med en egen liten specialspott, snett upp från vänster. Allt elände var upplyst. Vafa....?

Är det nu man börjar använda lite löst sittande kjolar och bekväma lågskor, från tantbutiken i Centrum? och låter silverstråket ta över fullständigt tills man är helt grå? eller för första gången börja banta?

Jag åkallade den trygga självinsikten, som kommer med åldern: "Jag är fin som jag är". Det blev en dyr insikt, med två par nya jeans (modell större), vidare blusar och ett trängingskort till gymmet.

Frågade maken härom kvällen om han märkt att jag gått upp i vikt? Han gav mig ett svar som lät som ett nej men kunde tolkas som ett ja. -Njaeeejhh... Jag frågade då mer tydligt om han tyckte att jag borde banta? - Försvinner brösten då? frågar han omgående. Jag blängde på honom -Det kan du fethaja att de gör! -Nej! svarar han lite för snabbt. Jag vänder mig om med ett triumferande leende som han inte får se. Min man älskar min kropp!!

Summering: min man gillar mina bröst, jag gillar min man och winerbröd, det finns större storlekar och andra modeller på jeans och det är dags att färga håret.

2007-05-02T21:21:00.000+02:00

Är påväg in i ett nytt skede i livet. Har fått smaka på det som komma ska. Tonåren... Vad kan man säga? Det var trevligt när det var, men destu bättre när det var över. Nu är äldste sonen på väg in i skärselden. Visserligen fyller han bara tolv, men attityden, kläderna, språket... allt är redan här. Han är svart från topp till tå med en lugg som ständigt hänger i ögonen. Han hävdar att det är en livsstil men jag vet att det egentligen är den nya kärleken som har en stark influens.

Inte blir det bättre av att jag är på väg in i klimakteriet. Jag tror det i alla fall. Där står jag och ger sonen en mittbena av alla mina lungors kraft, i tron att jag har min makes starka stöd, och så hör jag ...mumel mumelmumel klimakterie..... slå mig i nacken. Nu kunde jag inte ge min make en mittbena eftersom han har stubb. Men jag har fått mig en funderare. Är det dags nu? Är det inte lite väl tidigt?
T o m min konstlärare sa, i välmening, att jag har funnit mitt sätt att uttrycka mig när jag målar. Med stora yviga pensledrag som jag frenetiskt sveper fram och tillbaka. Som den frustrerade småbarnsmamma jag är, visar det sig på duken. Hmmm.
Jag måste börja springa.

2007-04-04T20:18:00.000+02:00

Huvudvärken är som en tung blöt handduk runt huvudet. Ögonen är konstant halvslutna och alla tankar inbäddade i vadd. En vanlig onsdag med en släng av vårtrötthet. Lyckades få en halvtimmes gyllene slummer innan huset fylldes av barn. Just idag saknar jag den där lägenheten i stan, där jag i min ensamhet kan krypa upp i soffan och somna in framför en riktigt bra film. Bara för att vakna upp och då ha tiden till att se om den igen. I sällskap av en rosa Nobless i famnen.
Istället blev det till att laga en tråkig men nyttig middag. Plocka äggskal från alla hörn, eftersom sonen och grannbarnen beslöt sig för att färga ägg inför påsken, och ett mindre äggkrig bröt ut. Orkade inte ens gnälla. Då är det illa.

Mina konststudier går sakta framåt. Jag har nu avancerat från nybörjare, till nybörjare med ett års erfarenhet. Kursen är höjdpunkten i livet just nu (sorry kids) och idag fick jag reda på att det bara är två gånger kvar. Måste hitta en ny kurs att fylla ut tiden med till nästa termin. Kanske därför jag är deppad. Idag har vi övat på att måla tomrummet i ett stilleben. Svårt men roligt.

Dagen höjdpunkt: när äldste sonen berättade om en insident i klassrummet, vid middagsbordet. Jag satt i min luddiga töga tankevärld, när insikten om den komiska situationen plötsligt nådde fram. Jag brast ut i ett okontrollerat gapflabb som resulterade i att sonen, mittemot, blev nersprutad med pepparotsås. Inte så moget, inte så fräscht, bara hysteriskt roligt.

2007-03-21T20:14:00.000+01:00

Häromkvällen såg vi "Pingvinresan". Efter filmen pustade min yngste son ut och konstaterade att han var glad att han inte var pingvin. Jag önskade att jag inte skulle bli en i mitt nästa liv. Jag tycker att jag sliter tillräckligt i detta. Eftersom alla trodde att vi skulle få se "Happy feet", en tecknad film, blev vi lite överrumplade av denna dramatiska dokumentär. Hårt liv för så vackra djur.

För den som inte sett filmen, kan jag avslöja bland annat att pappa pingvin balanserar ett ägg på sina fötter i två månader i -40 grader. Rörelseutrymmet är minimalt. Därefter tar mamma pingvin över, och står i ytterligare två månader med en unge på fötterna, som dessutom inte vill sitta still. Ungarna får uppstött fisk från magdepåer. Depåerna kan vara upp till två månader gamla. Hmmm. Tur att man inte kunde känna deras lukter. Då skulle filmen inte vara så populär längre. Den mest upprörande scenen, för barnen, var när vissa honor förlorade sina barn i stormen. Pingvinens reaktion var att försöka ta någon annans unge.

Tre dagar senare pratade barnen fortfarande om filmen och scenen där de försöker ta varandras barn. Korrekt som jag är, informerade jag barnen att det gör ju även människor. Två par stora glosögon stirrade på mig. Okey, tre par glosögon, om man räknar in makens klippande ögon och menande blickar.
Här har vi gång efter annan talat om för barnen hur farligt det är att följa med eller prata med främmande människor. Vi har aldrig gått in på varför. Jag kommer inte att dra detaljerna för dem heller. Det kan de läsa om när de blir stora i Hellström & Roslunds bok "Odjuret"( som jag lämnade på tåget med flit för att komma undan den.) Fruktansvärt bra och fruktansvärt läskig bok.

Jag insåg att mitt liv tedde sig som en pingvins, under de första småbarnsåren. Jag vankade som en, under graviditeten. Jag lagrade depåerna, genom att gå upp 16 kg. Jag behövde inte stöta upp maten, den rann ur mig. På grund av kvällstidningarnas löpsedlar, om spädbarns kidnappning på BB, släppte jag inte taget om sonen förrän flera månader senare. Den enda skillnaden var väl att jag inte såg lika fräsch ut som en pingvin. Förhoppningsvist hade jag bättre andedräkt.
Jo,det måste jag ha haft. Jag blev gravid 8 månader senare.

2007-03-07T21:12:00.000+01:00

Tänk vad fort tiden går.

Imorse, vid den vanliga tumulten kring frukostbordet, försökte jag lätta på den hätska, morgontrötta stämningen genom att byta samtalsämne. Den manövern bestod av att jag plötsligt högt och ljudligt klämmer ur mig:
- UNDRAR HUR DE GJORDE FÖRR I TIDEN NÄR DET VARKEN FANNS KYLSKÅP, SPIS ELLER MICRO!

Som planerat, fångade jag allas uppmärksamhet. Om det berodde på själva kommentaren eller den höga rösten vet jag inte, men det fungerade. De stirrade på mig med öppna munnar och började fundera.
Det tog min äldste son ca 5,08 sekunder att börja sin fantastiska utläggning om hur de faktiskt förvarade maten i salttunnor och jordkällare osv. Och maten kunde man laga i spisar, fast man använde koks, och innan dess i öppen spis.
Min 6-årig dotter, lyssnar förundrat, vänder sig mot mig och säger:
- Stackars dej mamma, du måste ha haft det jobbigt när du var liten!

Tänk vad tiden går fort. Jag minns när jag trodde att min mamma kom från stenåldern.

2007-03-05T21:37:00.000+01:00

Dresskoden runt Stureplan var annorlunda idag. De som firat sportlovet och vägrar acceptera att den är över. Idag avvek man från det vanliga välklädda, med att t e x komplettera kostymsviden en enorm färgsprakande toppluva. En såndär ful, enorm sak man enbart kan ha i backen och ingen annanstans. Eller den smäckra rocken och ett par enorma snowboard handskar. De hade semestrat i Sverige. De hade inte den fina "jag har varit i Alperna" solbrännan. Halva ansiktet, kinder och haka, är bruna och så går det två stora bågar på kindbenet och upp till pannan, som är kritvita. Skidglasögon i sol. De behöver bara ställa sig framför en spegel för att återuppleva svängarna i pisten....
Kom att tänka på reklamfilmen för en resebyrå där alla stod och drömde sig bort vid skyltfönstret.
De fanns även andra som markerade sin skidresa på udda sätt. Genom att åkaT-bana i rusningstrafik, med ena benet i paket.

Summan av kardemumman: mer semester åt folket!

2007-03-03T19:34:00.000+01:00

Åter till vardagen efter en vecka i fjällen, och med en tvätthög som kan få ett tvätteri att strejka, ska jag nu återuppta skrivandet.

Jag har varit sjuk. Hundradagars hostan utvecklades till en raffig lunginflammation, med sönderhostade revben, bronkit och som topping på moset - bihåleinfammation. Man är hur snygg som helst. Den bleka hyn hade antagit en "manet" nyans - lätt genomskinlig. Som alla vet tar en rejäl hästkur död på de flesta bakterier, bra som dåliga, så nu håller vi tummarna att den friska känslan av kryhet inte enbart är en tillfällig gäst.

En vecka i fjällen gör susen. Frisk luft flera timmar om dagen. Där står jag på toppen av isberget och ser min familj susa ner i en hisklig fart. Även min sexåriga dotter får emellanåt stanna upp för att kontollera om mamma är med. Hon hör ju trots allt min svaga stämma långt bakom sig "...inte så foooooort!!..." . Och när de planerar vilka pister som ska forseras härnäst, hör jag hur jag plötsligt låter som mina barn i bilen och med en ny dialekt från Gnällbältet: e den svart? e den brant? måste vi ta den? kan vi inte ta en grön? ni kör så fort? jag har ont i knät? jag vill kissa?

Jag har kapitulerat och accepterat att jag inte är centrum i familjens universum, när det gäller skidåkning. Men i år var jag banne mig den snyggaste av dem! Efter 10 års nötande på en rejält ful skiddress, som på sista tiden stramat åt på fel ställen och skärt in på obehagliga, införskaffade jag mig en ny. En svindyr, men ack så fin turkos jacka med svarta byxor.
Makens spontana kommentar var att nu kommer jag i alla fall att se duktig ut. I liften och på After ski. Jag tyckte att jag valt en ärtig färg så att de lätt kan se mig i backen. Alla ler och min yngste son flinkar snabbt in att det aldrig varit några problem tidigare med tanke på hur jag åker.

Så glider jag ner för backen, med makens instruktioner mummlande i huvudet: överkroppen mot dalen- luta fram-låt carvingen jobba-högre fart- ...skönt med frisk luft...vad ska vi ha till middag?...och smack! Jag fick mig en rejäl tugga snö i barnbacken. De låsningar jag hade i nacke och bröstrygg hade släppt i ett trollslag. Höger arm vill gärna inte lyftas över huvudhöjd, men annars gick det bra.

Jag har kommit igång med mitt målande igen! Jag är riktigt nöjd och det går förvånansvärt bra. Jag hade en period som var jobbig, där allt jag gjorde såg ut som könsorgan, men den tiden är förbi. Jag hade problem med att hitta motiv och känslan. Så en dag passerade jag Livrustkammaren (hur ofta gör man det?) och får syn på deras utställning "Makt och skor". Vad gör en kvinna lyckligare än ett par skor? Ärligt talat, inte mycket. Så nu består mina motiv av skor från 1800-talet. Jag har hittat mitt kall! De har perfekta färgställnigar, skiftningar, nyanser, skuggningar och former.
Maken tycker att tavlorna är fina, fast nog räcker det väl med skorna som översvämmar garderoberna och hallen. Måste vi ha fler på väggarn nu?

2007-01-29T18:21:00.000+01:00

Jag har drabbats av "hundra dagars hostan". För den som inte vet vad det är så kan jag beskriva det med ett par ord: hosta i hundra dagar. Jag har avverkat runt 25 dagar så jag har en bit kvar. Jag mår bra utöver att jag hostar som en lungsjuk på dödsbädden. Har t o m fått ett rejält sexpack på magen, behöver inte göra några fler situps i år. Lite jobbigt att åka kollektivt, men det blir snabbt gott om plats, runt mig. Även min yngste son har drabbats eller snarare smittat mig. Han är uppe i 40 dagar. Själv är jag omedveten om att jag hackar oavbrutet, men min man fick frispel häromdagen, när min son och jag satt på varsin sida om honom och tittade på tv. Stackarn.
Var och såg "The Departed" igår kväll. Inte en hostattack under 2½ timme, vilket måste betyda att jag kan distrahera mig själv till att inte hosta. Vilken skruvad film. Har inte bestämt mig än för om jag tyckte om den eller inte.

Uptäckte idag att jag kan ha videosamtal med min syster i Grekland. Har en känsla av att mobilkostnaderna kommer att stiga något.

2007-01-22T21:26:00.000+01:00

Storstädning.

Många sticker iväg överjul- och nyårs helgen, för att slippa stressen, vädret, släkten och allt. Själv är jag som en spänd fiolsträng som brister efter nyåret. Men jag behöver julstressen för att göra ett bokslut över året som varit. Någonstans finns känslan av att ett omtag sker i livet, även om rutinerna är sig lika. Det är små ideer som poppar upp, som tex en resa, en kurs, att ge sig själv mer tid för något, osv.

I år är det storstädning. Jag gör en inre resa där jag öppnar alla stängda garderober och mycket kommer upp till ytan som ska värderas i fullt dagsljus. Det är det bästa jag har givit mig själv någonsin. Man blir samtidigt nyfiken på hur andra har det och inser att de flesta skulle behöva damma av ett och annat. Så mycket som poppar upp och kan hivas ut eller putsas upp och återanvändas.

2007-01-16T21:16:00.000+01:00

Har lyckats göra det igen! Smäcka veckan full av aktiviteter för barnen, som jag skall sitta och köra till fram och tillbaka. Torsdagen är absolut värst. Som det ser ut nu blir det McDonalds mat den dagen, i bilen.

Satt häromkvällen, när barnen sov, huset var lungt och tömd på gäster, julpapper och julpynt, födelsedagsrester mm, och drack vår nya favoritkvällsdryck - glögg med rom. Vi konstaterade att vi hade det oförskämt bra där i våra vita soffor, nu lätt gråa efter alla rumpor som suttit i dem i jul. Jag öppnade min mun och sa de magiska orden "Tänk, jag har inte haft ont i ryggen på över en vecka!". Hur dum får man vara? Hur kan man säga något liknande efter alla problem jag har haft, utan att ta i trä efteråt? Maken kontrade med att det var tur med tanke på hostan jag har, och ja där satt vi och log, varma av glöggen och trygga i livet. Dagen därpå meddelade läkaren att hostan faktiskt var lunginflammation. Så nu står jag stadigt på jorden igen och hostar livet ur mig som en lungsjuk ska göra. Men jag har i alla fall inte ont i ryggen!

Ta i trä!

2006-12-19T21:45:00.000+01:00

Hoppsan...vad tiden går fort. Försöker se tillbaka tre veckor i tiden och det är totalt blankt. Har tillbringar tiden med att försöka laga den #*#+*! ryggen och att vara en invalidos. Man är helt beroende av andra och efter ett par veckor även deras goda vilja. För man blir rätt tråkig, gnällig och förutsägbar efter ett tag, med alla suckar och stön och gnäll. Bad mina barn häromdagen att plocka upp efter sig, i vanlig ordning, eftersom jag inte kunde böja mig ner och att de vid det här laget borde veta det och att de kunde skötadettautanattjagbehövde...... Röstläget inställt på "maximalt gnat" på en frekvens de numera filtrerar bort. Då hör jag min 6-åringa dotter säga till sin 9-åriga bror att nu fick han minsann plocka upp för nu hade hon så ont i ryggen. Ehhh...kommentaren hade samma effekt som Heimlich-manöver. Kaffet satt överallt. Man går från klarhet till klarhet: bit ihop och sluta gnälla! Min dotter vet redan hur slipstenen skall dras. Ska nu lära henne knepet med huvudvärk.

Måste ta upp min senaste och ännu oöverträffade upplevelse som min syster och hennes man bjöd mig på när jag besökte henne i Athen för några veckor sedan. Vi skulle gå på bio. Den snåla apan tänkte jag, som kräver att bli bortskämd på min stora dag. Vad är väl en kväll på bio.... Som f d cineast, i epoken F.B. (=Före Barnen) kan jag f o m nu inte gå på vanlig bio längre, jag sitter hellre framför tv:n. Det heliga heter Gold Class Cinema och är vad det låter, lyxigt. Man får ett glas champagne, beställer tilltuggen och övrig dricka i baren och sätter sig sedan i varsin mastodontfåtölj. Denna har en liten knapp som fäller ner ryggstödet och upp benen till önskat läge. Visst fanns det snarkvarning i salongen, med tanke på att klockan var halv tolv en tisdagskväll, men toppen på isberget var själva filmen: James Uggahhh Bond! Förväntningarna på filmen var stora. Vad kan ännu en Bond film tillföra denna planet. Svaret är unisont: Action! Tidigare Bondfigurer är för mig synisk popmusik. Daniel Craig är hårdrock. Både jag och min syster satt som fågelholkar med upphöjda champagneglas. Inlednings scenen var så fysisk att jag glömde bort att både äta och dricka och njuta av min fanastiska fåtölj. Mitt i natten.
Det är så en film ska upplevas.

2006-12-01T19:41:00.000+01:00

Åter till verkligheten! Efter en vecka i Athen hos min syster och mina syskonbarn kan jag lugnt konstatera att det är otroligt skönt att ha stora barn (mellan 6 och 11 år). Jag har trånat efter en till under en längre tid och den här veckan har definitivt botat mitt sug. Mina syskonbarn är gudomliga, men 1½ och 4 år. Jag har glömt bort hur intensivt det är i den åldern, dygnet runt. Lillkillen som klättrar överallt, efter kniven till brödet, efter glaset till vattnet som hamnar på golvet, efter allt man inte ens kan tänka sig. Och storebror som är mitt uppe i värsta kissåbajs åldern. Springer runt och skriker "BAJS" tills alla går upp i limningen, för han ger sig inte, och pratar oavbrutet med en harang av frågor man inte ens hinner att svara på. Nu, på avstånd, kan jag bara skratta åt allt och tänka på roliga insidenter, mysiga stunder och rackartyg.

Veckan höll på att ställas in pga av ett välplacerat ryggskott. Men med en rejäl korsett, min mors magisk hokuspokus (som jag numera tror på fullt ut), en näve piller och en extremt osexig gång, tog jag mig till Athen. Som tur var kunde jag gå och stå men det var svårare med sittandet och liggandet. Det gjorde iochförsig inget, eftersom jag tillbringade dagarna med att vagga runt på mässan och på stan. Sovandet var ändå sönderhackat av småkillarnas ylande nattetid. Men vem kan klaga? Sol, värme, god mat, lot's and lot's of shoping, härligt sällskap och en näve piller, då mår man toppen.

Börjar redan se fram emot nästa vårresa. Athen har otroligt mycket att erbjuda. I'll be back!

2006-11-21T15:41:00.000+01:00

40+....låter som väldigt varmt, eller förhög feber, eller lastgammal. I mitt fall gäller det sistnämnda. Jag trodde att när man fyllde 40 tog man det stora klivet ut i vuxenvärlden igen, upp ur småbarnsträsket, det är åter me, myself and I som gäller. Och det är det sannerligen, fast inte som jag tänkt mig. Om knappa veckan fyller jag de ljuva 40 + 1 och det har bara gått utför. Inom loppet av en vecka har jag röntgat rygg och bröst, knaprar penicillin (halsfluss), fått ryggskott med behandlingar därtill - utan framsteg, vilket gör att nattsömnen är obefintlig. Folk undrar om jag har blivit blåögd, men det är en synvilla ringarna under ögonen framkallar. Jag ser ut och rör mig som Quasimondo och gnäller på allt och alla. Och hur skulle jag då vara utan smärtstillande piller. Får kalla mig Ipren-Mamman istället.

Det sägs att konsten föds ur smärta. Undrar om ryggskottet är min inspirationskälla.

2006-11-16T21:10:00.000+01:00

Lp-skivor!! De ser ut som enorma Lp-skivor!!

Jag vaknar kallsvettig och känner på brösten... puhh, de är fortfarande normala. Gårdagens mammografi satte sina spår inatt.

2006-11-15T20:12:00.000+01:00

Idag gjorde jag min första mammografi kontroll. Rundsmörjning av maskineriet som man får gå igenom när man fyllt 40. Spännande, tänkte jag, efter att ha följt kontrollernas vara eller inte vara i media.
Jag fick vänta i ett bås med mina blottade bröst och ta del av informationen om vad som skulle hända härnäst i undersökningen. Hann komma till raderna "...vissa kan uppleva smärta.." när de ropade upp mitt namn. Hann inte läsa klart, men hann däremot bli nervös. Oron lade sig defenitivt inte när jag klev in i undersökningsrummet. De tre damerna som stod där inne, log, med en medömkan som jag inte ville se. Faaan.
Jodå, de krossade mina bröst mellan två genomskinliga plastskivor. När jag inte trodde att det gick att klämma ihop dem mer så pressade man lite till. Detta för att minska strålningen och för att få bästa möjliga bild. Jag vågade inte titta på dem av rädsla för att de blivit deformerade föralltid. Det var tydligen ljudnivån från min strupe som avgjorde hur hårt de kunde klämma. Jag kom på det vid tredje bilden och hade då bara en kvar. Allt som allt tog det knappt 5 minuter. Lätt tårögd med chockartad skratt i halsen kunde jag bara klämma ur mig " ..och det här gör ni dagarna i ända".
Detta var deras arbetsuppgift, att mosa andra kvinnors bröst i en maskin. Dag ut och dag in. Visserligen för ett gott ändamål, men ändå. Gud vad jag älskar mitt pappers skyfflande arbete!

2006-11-14T16:28:00.000+01:00

Ibland fäller man dräpande kommentarer utan att vara medveten om det. De där gångerna när Mr Huggorm är framme och känselspröna är kapade. Enkla tillfällen som att stå med ryggen vänd till, eller medan man ströläser tidningen, eller hugga mot strupen och glömma att le. Man vill vara ärlig.
Har insett att min man defivitivt har kapat känselspröna när det gäller att kommentera min konst. "Jättefint älskling, men måste vi ha den framme?" eller "Åhh vad vacker! Vad är det?" osv. Vid sådana tillfällen får han njuta av min konst på extremt nära håll, på sitt nattduksbord, tills jag själv tröttnat på det.

Häromdagen insåg jag att även jag omedvetet har skadeskjutit honom ett par gånger. Som den nyblivne bitne golfaren han är, så andas han golf, oavbrutetpratargolf, och är nu uppe i, för säkerhetskull, tre set golfklubbor. Helt plötsligt har även jag fått ett set fastän jag inte kan eller vill spela. Och barnen. Behöver jag nämna att det pågår en nonstop övertalningsprocess i vårt hus, om golfresor, familjehobby, pensionering vid Solkusten...hallå! är vi understimulerade eller?

I somras stod han och äldste sonen och sköt träningsbollar mot huset för att öva sin sving. Just det, mot huset, men med fars god vilja kan allt ske. Han ville att jag skulle se hans nyfunna sving. Ärlig som jag är, sa jag vad jag såg.
En kväll låg vi och tittade på Eurosport, en golftävling. Rättelse; han tittade, jag läste. Jag kickade upp och sa "titta hur han vrider kroppen när han slår". Det var allt jag sa, jag lovar.
Ett par dagar senare hade han lyckats svinga till sina revben så fint att de var knäckta.

Öga för öga...

Men sådan träta faller snabbt i glömska när den sjuka hustrun, som ser ut som och låter som en kväkande groda, pga halsfluss, får all omtanke och vård man kan önska sig.

2006-11-12T19:54:00.000+01:00

Vid 5 ½ års åldern upptäckte jag att jag inte längre var centrum i universum. Min lillasyster kom till världen. Det var ett hårt slag. Härom veckan hade jag vid två olika tillfällen samma upplevelse. Det finns annat som är intressantare. Som trebarnsmor är jag idag van vid att rankas som någonstans mellan bergvärmepumpen och bilen, det är inte egot jag talar om. Det är känslan av att du kan ligga och sprattla av dödsryckningar mitt på golvet och folk skulle kliva över dig. Jag talar om hobbymässan och vapen auktionen.

Hobbymässan besökte jag med en vän, som är ganska mån om sitt yttre, och våra barn. Efter ca tre minuter på mässan tar hon upp mobilen om mms:ar till sin man en harang jag nog inte vill veta. Att det var barnens paradis var det ingen tvekan om: modell byggen, radiostyrda bilar, -tåg, -helikoptrar, radiostyrda "vad du vill". Efter två timmar var vi (mammor) ganska trötta på The Muppetshow men det var defenitivt inte barnen. Därför satte vi oss vid fiket och väntade ut dem. Hon konstaterade att om hon skulle spatsera runt naken i högklackade stövlar, så skulle inte någon ens lyfta ett ögonbryn. För var det något som fick saliven att rinna i mungiporna på besökarna så var det "Märklin" tågbanan. Tanken var komisk och vi spårade vidare vilket gjorde resten av eftermiddagen lättsammare.

Insikt två skedde i helgen, när sonen och jag var på Armemuseet. Det var en spännande utställning och jag fick en specialguidad vapen visning av min kunnige son (borde bli orolig här eftersom han bara är 9 år). Till hans stora glädje var det vapen auktion på museet. Givetvis gick vi dit och jag kände igen situationen från hobbymässan, lätt uttråkad, lätt ointresserad, vill därifrån, men sonens ögon lös av glädje. Här fick han ju hålla i ett jaktvapen med kikarsikte. Såg mig om och insåg att jag även denna gång, liksom på Hobbymässan, tillhörde minoriteten. Inte en enda kvinna så långt ögat kunde nå. Här stod de manligaste av det manliga, karlakarlarna som inte döljer sina djuriska instinkter och kan med berått mod döda för höga nöjets skull. En stark testerondoft låg som smog i salen. Här studerades gevären med en intensitet, de nästan smekte gevären, borta från omvärlden.
Kom att tänka på min väninna och hennes ideer om att ingen skulle bry sig om man stod där i bara mässingen ...plötsligt blir jag pionröd i ansiktet och lämnar salen. Jo det skulle de.

2006-11-08T16:32:00.001+01:00

Min äldste son och jag kommer ofta i luven på varandra när det gäller hans ordval i vissa situationer. Igår kom han hem från skolan, slängde sig halvt över köksbordet och stönar "Faaans-skit!" Jag ställer mig omelbart i stridspostition: ena handen på höften, gamnacke och börjar vifta med pekfingret. Jag hinner knappt säga något förrän han utbrister: "Kvinnor är som DJUR!!". Jag gapar, det kommer inga ord ur min mun, inser att det inte bara blir en uppstramning av ordvalet utan även en gedigen föreläsning om hans kvinnosyn, men blir samtidigt nyfiken: "... vad menar du?"
" Jamen dom går ju liksom i flock och man får aldrig en chans att bli ensam med en".
Min nacke mjuknar, jag börjar le, förlåter ordvalet och förstår att han nu är inne på mitt favoritområde: Kääääärleken.
Tydligen har han försökt fråga chans på en flicka i klassen under en längre tid, men inte fått tillfälle. Nu återstår att be en kompis om hjälp, eller ringa och det vill han inte. Alltså kommer han till sin mamma och ber om hjälp. Nja, han ber ju inte direkt, men i mammas öron gör han det. Mitt hjärta smälter!!!

2006-11-07T09:40:00.000+01:00

Vi hade en gudomlig vecka på Fuerteventura, ön där det inte regnade dagligen under höstlovet som på de övriga Kanarieöarna. Det lilla extra vi betalade för boendet lönade sig, då vi såg tjocka regnmoln göra lokala uppehåll för att släppa ner solen över ett visst hotell i Jandia.

Paradiset= all inclusive. Bara man kan ha överseende med att allt smakar likadant efter ett par dagar och att drinkarna är utspädda, så är tillvaron underbar. Jo, jag nämnde visst inte att det bodde en hel del engelsmän på hotellet= pommes och öl till frukost lunch och middag. En del av underhållningen var att se hur och vad folk åt. Det var som tv programmet "älskling vi dödar barnen" live. Som tur är har mina barn inte ett brinnande mat intresse. Värst var den trinda goa pojken som fyllde en andra omgång glass i sopptallriken och toppade den med ett gäng ostskivor för att sedan dränka allt i chokladsås. Eller killen som för andra gången hämtar två koppar choklad med vispgrädde, en töms på vägen från baren till solstolen (10 meter) och den andra avnjuts i solstolen.

Stundtals dök det upp små irriterande störmoment. Där låg vi i solstolarna med drinken i ena handen, boken i andra, solen värmde kroppen, barnen drev runt poolområdet som "Flugornas herre" och plötsligt står där männsikor och hoppar och ylar runt poolkanten, för nu är det gymping time: vattengympa, streching, dans osv. Inte en lugn stund. Herregud, var det inte semester vi varpå?

Roligaste stunden var när den ursnygga tjejen kliver ur poolen för att avsluta vattengympan med ett strechingpass, iförd stringbikini. Det tog inte många minuter förrän samtliga bar solbrillor, vred skallen ur led eller helt enkelt vände solstolarna bort från solen mot den nya attraktionen. Raka motsatta effekten nudisterna hade på stranden.

Hemresan var ett äventyr i sig. Väl framme på Arlanda, efter att ha landat i blisterstormen, kunde vi lungt konstatera att vi var strandsatta. Inga bussar, eller tåg, taxikön var 150 m lång i 10 minusgrader och snöstorm. Vi, iförda sandaler och regnjacka kunde glömma den kön. Hotellen runt Arlanda var fulla av andra strandsatta passagerare, eftersom endast en flygbana var öppen för inkommande trafik. Hmmm. Vilka i bekantskapskretsen kan vi utnyttja? Vilka har en bil stor nog för att ta oss fem plus resväskor? Vilka kan tänkas vilja ge sig ut i snöstormen ett par timmar med risk för att hamna i diket, för att hämta vår övertrötta, sommarklädda familj? Efter ett par timmar dök vår granne upp som en räddande ängel. Hon hade suttit fast i bilköer i innerstan i tre tmmar och kunde lika gärna rulla ut till Arlanda som åt något annat håll. Efter ett par timmars väntan kunde vi tillslut slira hem på sommardäck i ca 30 km/tim. Behöver jag nämna att hon numera är vår husgud.

2006-10-24T09:01:00.000+02:00

Konstpaus.....
På alla sätt och vis. Fick den yttersta domen av maken häromdagen. Hade inte sagt något till honom om mitt "konstverk". Han kommer in från garaget en kväll och tittar på mig. "Du...öhh..vi ska spela poker imorgon kväll...och..skulle du kunna flytta på dina...öhhh.. saker där ute..." Jag spelar helt ovetande och frågar om han menar min tavla med stenen på. "Sten? jag trodde det var ett ollon!"

Jag har nu gått över till att teckna med akvarell pennor. Man skissar som vanligt och penslar ut dragen med en vatten doppad pensel så att färgen flyter ut. Bättre kontroll, mindre yta, lätt tillgängligt... inga genitala delar. Undrar om det är någon förträng omedvetanhet som kommer fram i målandet. Funderar starkt på terapi.

Snart bär det av till varmare breddgrader. Sol och bad, trodde jag. Tog mig en titt på Yahoos väderprognos över världen, och kunde konstatera att vi åker till ett område som kommer att ha åska och regn i fem dagar. Kul. Instängda i ett hotellrum med rastlösa barn. Precis vad vi har sett fram emot och betalat för.

2006-10-19T19:44:00.000+02:00

Fortsättning på kreativt skapande....

Yes! dagens aktiviteter blev inställda. Efter att barn och make lämnat huset kastade jag mig ut i det som numera är pokerrum/atelje.
Jag tänkte färdigställa mitt konstverk "sten mot sammet" som jag påbörjade på kursen igår. Sammeten var trickigt nog med sina skiftningar och sin glans, men stenen...var omöjlig. Död, kall, livlös men samtidigt full av nyanser och skuggor. Efter att ha blandat till färger i över en timme, åkte jag till lampaffären och införskaffade extraljus och hoppsan.. det blev visst helt andra färger än tidigare. Konstateljen har hundra lysrör i taket och man är inte vacker där osminkad. Här hemma har man inte fullt lika brutal belysning.

Nöjd med att ha fått till färgerna och skuggorna beslutar jag mig för att vara klar. Ställer tavlan på golvet och går ut för att strax återvända och få se min talva på håll....Hmmm.
Regel nr 1: stå och måla och kliv bak då och då för att få perspektiv.
Glömde visst det. I min iver att få till nyanserna ser jag att stenen blev en rumpa. En i och för sig vacker liggande rosa rumpa på sammet.

Insikt: det blir inte alltid vad du tänkt dig. Vänd kappan efter vinden. Jovisst hade jag tänkt måla en rosa rumpa på sammet. Jag använde bara en sten som modell.

2006-10-17T22:10:00.000+02:00

Jag är 40 år och har förlöst tre barn. Tre förlösningar. Jag borde kunna detta nu. Denna fjärde enorma förlossning som jag ruvar på känns som en 14-kilos jätte som vägrar komma ut och spjärnar emot allt vad det går. Jag ser "Blecktrumman" för mitt inre. Denna min fjärde tunga förlossning är min konstnärliga metarmofos. Jag vet att det finns där, djupt nere i mina hårt förkalkade kärl rinner en konstnärlig ådra. Min syster har den, min far hade den och även min mor, eftersom hon gör sin enklaste matlagning till ett konstverk. Varför? Varför? Jag kanske inte lider tillräkligt för att föda fram ett skapande? Men att inte skapa är ett lidande i sig, så det ena borde ge det andra.

Jag gnällde lite för min lärare om att min 6 -åriga dotter har bättre känsla än vad jag har. Hon tittade på mig och sa: "Så klart, hon har målat i hela sitt liv. När målade du sist?" Så här sitter jag och våndas över att min kastanj inte ser ut som en kastanj, utan som en hårig spermie. Jag tror jag skär av mig örat. Det har ju fungerat för andra.

2006-10-10T15:51:00.000+02:00

Att vara eller inte vara, kreativ. Det är frågan. Idag var det ett enda stort "inte vara". Har börjat med keramik på tisdagar och konstskola på onsdagar. Skapandet skall förlösa själen, har någon sagt. Jag känner mig helt själalös. Inget blir som jag tänkt mig. I helgen stod jag och målade med min dotter (6 år) och kunde lugnt konstatera att hon har bättre färgkänsla än jag. Det kommer att ta tid innan spärrarna och hämningarna släpper. Jag får nog anamma hennes seende och måla bananerna lila och kastanjerna rosa.

Hittintills har jag fyllt ut mina lediga dagar med en himla massa måsten. Dagarna har fyllts av ärenden kors och tvärs. Är klar med det nu. Har t o m städat vinden, ett gammalt projekt som i och för sig blev nödvändigt eftersom vi knappt kom upp till slut. Nu står där lagerhyllor med prydligt märkta kartonger med väl gallrat innehåll. I år kommer jag att hitta julpyntet på 0,8 sekunder.

Kanske vår nya helautomatiska expressomaskin har en liten roll i det hela. Man trycker bara på en liten knapp och hux flux så har man en kopp expresso av Sostas bönor som aromatiskt fyller huset. En kopp får mig att plira åt två håll samtidigt. Två koppar får mig att likna ekorren i "På andra sidan häcken". Kanske jag ska dra i mig ett par koppar innan jag börjar måla. Hmm, intressant.

2006-10-05T21:34:00.000+02:00

Svartsjukan är total i vår familj just nu. Mamma har blivit med bebis och bryr sig inte om någon annan än just sin lilla söta, fina, smäckra, gröna underbara bebis. Jag talar givetvis om min nya Ipod nano. Jag har stått och hoppat av lycka i ett hörn där ingen kunde se mig, smekt den , talat med den och slutligen svurit över den. Jag hade ingen anning om hur den fungerade. Jag fick vänta i två hela dagar innan jag kunde få hjälp med att starta igång mitt nya Ipod liv.

Maken börjar tycka att jag ska byta frisör eftersom mina prylbegär skapas efter besök hos honom. Själv är jag bara enormt lycklig. Och frånvarande. Barnen börjar gnälla över att jag inte hör dem, att jag ständigt säger "senare" eller "gå till pappa" med en lite tondöv förhöjd röst. För att inte tala om vad maken tycker om att få lösa alla konflikter eftersom mamma inte hör dem. Men han har nog delade känslor för mitt frånvarande sätt, för plötsligt står jag där framför spisen och tycker att det är riktigt roligt att få laga vardagsmaten, i min egen värld. Eller att tvättkorgen är tom och strykhögen borta. Bara jag får stå och lyssna på min Ipod.

Jag har på fyra dagar redan lyssnat igenom två talböcker (totalt 26 skivor) och måste införskaffa fler! Nu småtjuter det i öronen och kliar. Jag vet inte om jag har blivit allergisk mot hörlurarna eller om det är ren abstinens.

2006-09-27T18:33:00.000+02:00

Konsten att tjäna pengar..på ett kvinnligt sätt.

Idag var jag hos frisören med stort F. Han är inte bara bäst på att klippa till en ursnygg frissa utan har även smak för inredning och färger. När han talar, lyssnar jag.
I salongen låg en bunt lappar om lagerutförsäljning av märkes lakan. Han bedyrade att de hade den bästa kvalitén och märken som finns att införskaffa och tipsade om märken man borde köpa nu med 50 - 75% rabatt. Ska nämna att jag samma morgon klagade för mig själv över ännu ett trasigt lakan och lovade maken att det var slut med rajtan-tajtan i sängen framöver eller så skulle vi köpa lakan med kvalité hädanefter. Gissa om utförsäljningen kom lägligt och att maken dessutom var helt med på noterna, den bästa av alla världar.

Jag har näst intill ruinerat mig. Det blev inte bara ett eller två eller tre, utan..många lakan.

Men jag kommer att gå under med klass i mina togakläder. Nu är frågan om jag kommer att sova bättre i dessa fantastiska sängkläder eller kommer gnidighetens ångest gissla mig om natten. Jag tror jag svara: jag på det första och maken på det andra.

2006-09-14T23:08:00.000+02:00

Tandlossning.....

Idag drog min dotter ut sin andra framtand. Hon läspar så sött när hon pratar nu så jag kan inte låta bli att pussa henne, vilket hon tycker blir ganska irriterande i längden eftersom hon pratar en hel del.
Även mina söner är i tandlossar tagen, fast den mindre gulliga varianten, nämnligen andra vändan kindtänder. Där sitter vi i godan ro vid middagsbordet och plötsligt plockar någon av dem ut en kindtand. Det är många kindtänder som ska ut. Jag har inte ett minne av att jag själv en gång i tiden gjort likadant. Måste vara som en förlossning, suverän förträngning av det oundvikliga.
Storebror hade den stora vänligheten att tala om för lillasyster att "Tandfeen" egentligen är mamma och pappa som lägger en guldpeng i ett glas med vatten. Hon såg bestört ut och sedan som om allting klaffade för henne. Det förklarade hur tanden hamnade i tandburken tillslut. Sedan började de räkna hur många lösa tänder de hade och hur mycket pengar de skulle få ihop när de tappat alla sina tänder, och framför allt vad de skulle köpa för pengarna. Jag inser att jag måste samla på 10-kronor, för det går åt en hel del just nu.

2006-09-13T18:35:00.000+02:00

Så var sommaren här. Igen. Det är bara till att vaxa benen. Igen. Jag som precis hade fått igång höstdeppen, börjat frysa, tända stearinljus och titta ut grytrecept och tunga röda viner. Man får väl pressa lite till på altanen och svettas vidare i kollektivtrafiken. Det var lite roligt med dessa dundrande, vräkande regnskurarna, att alltid sakna någons ena regnstövel, att paraplyet fortfarande är trasigt, att regnkläderna alltid är på fel ställe (skolan eller hemma).

Fast å andra sidan skall vi på fest i helgen och då är det trevligt med ljumna kvällar. Då ska jag dansa salsa så sjukgymnasten får något att bita i på månadagmorgon!

2006-09-12T17:49:00.000+02:00

Hälsade på bekanta i Malmö i helgen tillsammans med min äldste son. Passade på att släppa loss honom i Malmoe City. Som en våryr kalv skuttade han runt med sin Malmöitiske kompis och fick uppleva stunder av "springa på stan utan mamma", medan jag och min väninna fikade i lugn och ro. När vi sammanstrålade två timmar senare hade han kläderna fulla med partiknappar. Knappar från samtliga partier och aktivister. Politiskt aktiv skulle man kunna säga. Men när vi satt och åt på "Jensens Biffhus" bad jag honom att avlägsna knappen med "Kött är mord" som stirrade på mig medan jag åt min stek. Det gäller att vara öppen för alla åsikter, men inte mitt i maten.

2006-09-05T22:04:00.000+02:00

Så kan det gå.....

Min äldste son är en notorisk nagelbitare. Häromdagen gick han med på att låta mig pensla hans naglar med "Stop och väx". Små yl ljöd runtom i huset följt av frenetiskt spottande och en harang av små runda ord, när han i glömskan då och då körde fingrarna i munnen.
På kvällen kunde han stoiskt konstatera att man vänjer sig med smaken. Det var värt ett försök i alla fall.

Maken kom hem med ett paket färska kräftor. Kräftor är gott. Tyvärr hade de flesta en kraftig besk bismak. Inte makens, men alla mina. Fel på smaklökarna konstaterade han. "Stop och väx" konstaterade jag.

2006-09-04T14:34:00.000+02:00

Minnen....

Nu när magsjukan klubbat ner familjen och jag sitter och inväntar min tur, försöker jag tänka på roligare saker än det jag har framför mig.

Kom att tänka på en av alla grejer mina killar gjorde för många år sedan. En sommardag lekte de i sandlådan. Lillebror (då 3 år) ställer sig plötsligt upp och börjar kissa i just sandlådan. Då utbrister Storebror (då 5 år): NEEJ, sådär får du inte göra! Det får bara katter göra.

2006-09-03T16:59:00.000+02:00

Hemmafru....

Har börjat mitt nya liv som hemmafru på halvtid. Det tog ett tag innan jag vågade ta steget ut att trappa ner, att gå hemma och "vara onyttig", att ha enorm tid för mig själv och mitt välbefinnande. Det har varit synerligen intressant att följa debatten i Svenskan om "biologiska mammor", därför tackar jag min make som ger mig möjligheten att göra detta, för jag har anständigheten att inse och njuta till 100 % av denna lyxtillvaro. Så länge den vara.

Den första tecknet på att stressen börjar lätta är att axlarna har flyttat ner från öronen.
Det andra tecknet var att jag såg molnen häromdagen, de där goda fluffiga molnen jag brukade ligga och titta på när jag var liten. Tänk att en vacker himmel kan få mig att må så himla bra. Känns bra.

2006-08-30T19:38:00.000+02:00

Att resa eller inte resa......

Blev taggad av min bloggande syster för ett tag sedan. Satte mig ner för att fylla i frågorna, men kom inte långt förrän dysterhetens blå fågel satte sig på min axel.
"Nämn fyra städer du bott i"...Stockholm, Stockholm, Stockholm och Stockholm... undrar om förorten gillas?...
"Nämn fyra olika arbeten du haft"...ehh...kan man räkna med sommararbeten?...

Hur förintande tråkig blev inte jag med ett par tangentslag, eller har jag inte blivit medveten om det förrän nu?
Tillhör kategorin som satsade på "apa, häst & villa" i ett tidigt stadie, så resandet (utanför Europa) blev det inte mycket med. Och resa med barn gick bort totalt eftersom vi hade ett hem med stolar fastbundna vid borden, tänk er då ett par timmar på ett flygplan...

Har en kompis som snart flyttar till Singapore för ett par år och därefter vidare till vad det nu blir. Jag blir så avundsjuk. Vi får väl resa när vi blir pensionärer. Men så har vi detta med hjärtproblem i familjen och det sätter väl in lagom till det ljuva pensionärslivet. Eller demens, som jag börjar fundera över om det inte har smygstartat.. Eller Parkinson, fast det såg jag ett program om på Tv. En akrobat som fick Parkinsons som blev helt symptomfri när han tog Ecstacy.
Summa sumarum: antingen börjar jag med droger lagom till pensionen eller nöjer mig med att ganska snart hälsa på våra emigrerande vänner runt jordklotet. Och det kan man ju göra ett par gånger om året, eller hur?

2006-08-29T15:03:00.000+02:00

Min yngste son, den lilla gobiten, har börjat spela trombon. Idag hade han första lektionen och fick med sig åbäket hem. Men stor noggrannhet monterar han ihop den och börjar spela, eller snarare låta. Det låter nämnligen som en rejält dålig mage. Men den lystern och glädjen han har i ögonen kommer han att ha en hängiven beundrare. Sin mamma.

2006-08-24T17:43:00.000+02:00

Lite gnäll....

Jag har börjat se en sammansvärjning ta form. Som boende i förorten är turen in till stan rent för jävlig för tillfället. Jag tror inte på att alla tar ett glädjeskutt in i bilen bara för att trängselskatten är borta.
Bilköerna har varit enorma de senaste dagarna pga ett antal lämpligt placerade trafikljushaverier som gav flera mils köer, tunga lastbilar med punktering som måste bogseras mitt i rusningstrafiken. Helt plötsligt är Vallhallavägen enfilig och sist men inte minst alla vägarbeten som ploppat upp i innerstan.
Den röda tråden heter "Ja till Trängselskatter" och är synerligen organiserad. Titta bara på propaganda vi matas med: mindre köer och bilar passerar biltullarna. Tog man reda på hur många bilar som började åka före den avgiftslagda tiden? För av någon anledning blev det inte mer parkeringsplatser inne i stan. Visst ökade antalet passagerare i komunaltrafiken de första månaderna tills de inte längre orkade pga av alla förseningar som uppstod.

Och sedan denna fars med mobilfria vagnar i tunnelbanetrafiken. Man blir ju full i skratt. Var i vagnen går gränsen? De nya vagnarna är ju hur långa som helst. När man ändå håller på kan man väl införa erogena zoner eller stand-up zoner, eller ultravioletta zoner under vintern för blekfisar, med Fredrik Paulun i högtalaren som deklarerar den nya GI trenden. Då förenar man i alla fall nytta med nöje.

2006-08-23T16:54:00.000+02:00

Hörde på radion idag att man infört mobilfria vagnar i T-banan. Que? Vad är det som är så störande med att en människa pratar för sig själv. Man kan ju låtsas att det sitter en människa framför den som pratar, och då är det väl ok? För man får väl tala med andra människor på dessa vagnar, eller? Ännu ett stort steg framåt för Jante lagen.

2006-08-22T16:41:00.000+02:00

Plockar upp min 11-årige son på väg hem från första skoldagen. Han hinner knappt in i bilen förrän jag skjuter iväg mina svarslösa frågor i rask takt utan att vänta på svar. Det är som att skicka ut signaler till utomjordingar, väl medveten om att ingen svarar.

- Hur har det varit i skolan idag?
- ...okey...
- Var det roligt att träffa alla klasskompisarna igen?
- ... jorå..
- Hade någon förändrats? har ni samma klassrum? nya ämnen? ny lärare????
- ...jorå..
- ...?...(mamma-suck)
- ...Jo! vi ska äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN få sexualkunskap!!
- ... ehhh ...okeeey...

Det finns alltså liv i yttre rymden, men inte exakt det man tänkt sig.

2006-08-21T17:52:00.000+02:00

Tillbaka på ruta ett. Dagen D är här, eller snarare dagen S, som i skol start, som i sommarlovet är slut, som i sluta ranta runt barnen för att få dem att göra det de ska göra och samtidigt att sluta med det de inte ska göra. Motsägelsefullt.

Har redan gått igenom pappersexercisen för tre barn, att jag på heder och samvete har tagit del av samtliga förhållningsregler på alla skolor, fyllt i kontaktlistor, närvaroscheman, hälsoförteckningar och kommande klassfotograferingar. Allt prydligt nedstoppat i respektive barns nyinskaffade namnmärkta dokumentmapp.
Har även börjat fylla i familjekalendern med aktiviteterna framöver. Varje barn har tre aktiviteter var plus gymnastiken i skolan som måste upp i kalendern eftersom det är som förgjort att komma ihåg den där gympapåsen.
....och då slår det mig plötsligt, när jag skådar resultatet, att ...shit! det här hade jag förträngt. Inte en ledig eftermiddag. Att hämta och lämna, hinna med middag och läxor.

Tillbaka till ruta ett. Dagen D är här, eller dagen S, som i saknar sovmorgon, snoriga barn...

2006-08-18T22:28:00.000+02:00

Idag har jag dödat 9 getingar. Inomhus. Har tappat räkningen över antalet jag lyckats dräpa utomhus. Har jag nämnt att jag gillar slöa getingar lika mycket som tvestjärtar?
Jag står där och hoppar och viftar (som man inte ska göra) och skriker STICK (som man inte heller ska göra). Idag har jag gått igenom följande redskap: kylspray, hårspray, baseballträ och givetvis den klassiska ihoprullade Svenska Dagbladets ekonomi del. Den senare var bäst i test.

2006-08-16T22:03:00.000+02:00

Klockan är tio på kvällen och vi har jagat våra barn som små kackerlackor runt i huset. Nu ska de i säng!...i alla fall före tio... Igår blev det halv tolv på kvällen och i förrgår vid elvarycket.

Insåg igår att jag knappt har tittat på en vuxenfilm på hela sommaren. En sådan där film som man ser när barnen sover, själva, i lugn och ro utan bråk och översättningar av texter och förklaring av handling. Hyrde "Munchen" för ett par veckor sedan och fick lämna tillbaka den osedd. Något liknande har aldrig någonsin hänt tidigare, att jag lämnar tillbaka en osedd film. Har vi kommit till en ny fas i livet nu?

Var på en tjejfest i helgen på Sandhamn. Himla kul. Tjugofem glada kvigor på grönbete. Inte så mammigt där inte...började på fredagen och slutade på söndagen... Träningsvärken börjar lägga sig nu. Fattar inte vad jag gör på dansgolvet, men hur kan man få ont i naveln av att dansa? Jag hoppas det har med antalet timmar man förbränner och inte hur man dansar... hmm

Den varma sommaren har verkligen dragit ner hjärnverksamheten. Man har på sin höjd suttit på altanen och diskuterat lokalpolitiken men knappast mer än så.
Jag har däremot läst mer än någonsin och jag verkar inte kunna komma ur deckarträsket. Det går inte att sluta. Som sudokun. Håller på att avsluta Harry Bosch sviten av Michael Connelly, varvat med andra Connelly böcker, Dennis Lehane och Ian Rankin alla Peter Robinson. Börjar tröttna men kan inte sluta. Är fast. Jag har fem skönromaner och två fackta böcker väntande på nattduksbordet, som jag verkligen ser fram emot att läsa ...men inte än ... Försökte för ett tag sedan att byta genre, men började istället att läsa svenska deckare.
Den senaste svenska boken jag läste var "Odjuret". Den var så fruktansvärd, i handlingen, att jag fick ångest av att läsa den, men samtidigt så spännande och välskriven att jag inte kunde sluta, så en dag lämnade jag kvar den på tåget, för att slippa läsa vidare.
Tänker ändå ge mig på deras nya bok "Box 21".

I värsta fall får jag damma av min Emile Zola samling. Har hela sviten inbunden från 1920-talet, en investering gjord långt innan jag blev deckarbiten.
Har även provat på Hillary Clintons memoarer. Välmatad. Tar fram den då och då när jag har svårt att somna. Fungerar varje gång.

2006-08-07T21:37:00.000+02:00

Jag älskar detta väder. Punkt. Jag älskar konturen av Söders takåsar och luftballongerna i solnedgångens sken. Jag älskar att sitta ute i den tropiska natten, där tillvaron är upplyst av levande ljus. Livet är ljuvligt och jag skall minnas detta varenda morgon när jag kliver upp i den nattsvarta morgonen, många timmar från det korta dagsljuset, när snöstormen rister i husknuten och yr nedifrån och upp.

Men vad jag tänker förtränga är tvestjärtarna. De begränsar mitt uteliv om natten. Klaustrofobiska, paranoida känslor väller upp i mig när mörkret och daggen faller. De är här nu...

2006-08-04T18:58:00.000+02:00

Jag vill att skolan ska börja. NU!!!

Jag är så innerligt trött på mina barn...får man säga så?? Dagarna blir mer och mer intensiva då de inser att skolan närmar sig. De räknar med fasa dagarna inför att behöva gå upp tidigt igen och att behöva lägga sig tidigt dessutom. Jag försöker få dem i säng i hygglig tid så att jag kan få en konfliktfri timme på kvällen, men icke! Dagarna går ut på att separera dem åt i slagsmålen och att bryta loss fingrarna från data-/TV-spel/fjärrkontrollen, att sparka ut dem i trädgården om och om igen, muta med dem på promenader till glasskiosken, laga återkommande punkor på cyklarna, få dem att läsa sina böcker, laga frukost, lunch och middag och hålla dem borta från småätandet däremellan, undvika att trampa på legobitar, att inte lämna kvar dem på bensinmacken (med flit), hålla hårt i ratten när de brakar ihop i bilen...har jag sagt att skilja dem åt i slagsmål?
Trots alla evenemang vi har varit på och saker vi har gjort, så är det alltid någon som ska retas, någon som ska vara på dåligt humör, någon som vägrar äta, någon som vägrar följa med. Alltid någon som vägrar något. För att inte nämna hur min ljuva nyblivna 6-åriga dotter börjat fara ut med rejäla rallarsvingar mot brorsorna. Henne sätter man sig inte på i första taget. T o m 11-åringen backar när han har fått igång henne.

Jag måste nog summera det hela med att jag vid det här laget är en suverän konflikthanterare.

2006-07-29T11:25:00.000+02:00

Det är med stor sorg jag nu kan bekräfta att Sverigevädret är tillbaka.

Har drabbats av deppens blå fågel. Det har nu regnat i ett halvt dygn, och jag inser att här har jag gått och blivit grundlurad. Med denna tropiska värme som vi har blivit välsignade med under så lång tid, har jag hunnit skapat mig ett utomhusliv anpassat för tropiskt klimat. Som att på morgonen strosa ner till brevlådan för att hämta tidningen och sedan inta frukosten, utan familjen, på altanen, i lugn och ro till ljudet av fågelsång. Att ifred få ta del av världens elände med krig och våldtäkter under sådana omständigheter är helt ok. Det obehagliga försvinner i den lätta sommarbrisen till ljudet av plaskande barn i den uppblåsbara poolen. Nu... blir tidningen blöt, och även jag, när jag sitter här i regnet på altanen för att inta min frukost i lugn och ro. Inomhuslivet börjar igen!
Och min kvällsdrink! En "Dagens" kan ju inte intas i vardagsrummet!? Det blir inte samma känsla som utelivet, där man med grannskapet kan ladda vattenpipan med äppeltobak och skåla för debatter som den framforskade ultimata promillehalten "0,6" (vår favorit) och skratta åt artiklar som "är du en sommaralkis".
Plötsligt börjar inomhusångesten ta fart: Vad ska vi göra med barnen idag? bio? TomsTitt? Museer? städa föråd? (straffkomenderingen) m a o ett höstliv.

JAG ÄR INTE REDO!!

2006-07-18T11:38:00.000+02:00

Samlevnad.

Läste en artikel i morgontidningen om hur man bevarar lusten i ett partnerskap. Att de intensivaste småbarnsåren tar död på ambitionen att ens tänka tanken, det vet de flesta. Men att när småbarnsåren är över så kliver man rätt in i en paraniod stadie, det visste inte jag. Rädslan för att bli ertappad. Det stod i artikeln att man i stort sett skall fånga dagen och framför allt stunden och även ge varandra en stund även om man själv inte är upplagd. Låter sunt. Att stundens hetta skall klicka samtidigt avtar lika säkert med åren som att de inträffar.

Eftersom våra barn tydligen redan är införstådda med hur tekniken fungerar, men ännu inte har fattat att ljudeffekter därav hänger ihop (thank god!), så funderar jag nu på att installera lås i fler dörrar än enbart badrummet.

2006-07-17T21:12:00.000+02:00

Cowboyanda.

Efter en hysterisk helg på High Chaparall, går allt i Cowboy stil hos oss. Barnen pangar även i sömnen och pickadollerna putsas och poleras och t o m jag köpte en käck flätad cowboyhatt.

Jag klippte av mitt hår idag (maken tycker att det är finare när det är liiiite längre). Maken rakade bort sitt getskägg (jag tycker att han är ok , med ett örngott över huvudet), vår äldste son tycker att vi är fina allihop, fast slänger in komentarer om "den onde, den gode, den fule". Undrar vem som är vem....och alla ylar till filmmusiken, Aiiiaiiiaaaa...da da da...

2006-07-15T16:24:00.000+02:00

Åka båt.

Mamman, 9-åringen och 5-åringen ligger i den stora fina hytten, på den stora Finlandsbåten, påväg hem från ett enormt badäventyr i Åbo. Mätta, glada och trötta skall de precis till att somna in när grannhytten börjar stöna. Mamma knäpper snabbt på Tv:n. Barnen vaknar till:" ska vi se på TV?" Mamma snörper med munnen: "tja, en stund...". Stönandet blir mer sporadiskt okontrollerat och högre. Mamman höjer volymen. Men det hjälper inte.
Barnen undrar med stora frågande ögon vad det är som händer i rummet bredvid.
Mamman inser att hon inte kan höja volymen mer nu och söker febrilt efter en förklaring samtidigt som hon glatt inser att barnen inte känner igen ljuden hemifrån, men också att det inte är rätt tillfälle att ta det där om blommor och bin...
"Jag tror hon tränar...armhävningar eller nåt... eller kanske har slagit sig...eller nåt.."
Förklaringen verkar gå hem, fastän de gör armhävningar i tjugo minuter till.

Barnen somnar lungt in, vaggade av båtens rörelser och till ljudet av grannhyttens ljudliga grymtande och stönande.

2006-07-12T13:09:00.000+02:00

Ahh.... du svenska ljuva sommar! Inget, absolut inget, går upp mot en perfekt ljuvlig sommardag. Och nu känns de oändliga, självklara och nätterna blir de sena, är varma och oftast i trevligt sällskap av bekanta. Man lever liksom upp och slår ut i full blom.

Men nätterna har också varit jobbiga, svettiga och sömnlösa. Har svårt att sova i värmen. När vi väl kryper till kojs med bordsfläkten på fullt ös och vartenda fönster på vid gavel, då börjar det: PLASK! ha, ha, ha PLASK! ha, ha ,ha JIPPIE-PLASK!!! Plötsligt blir grannens pool ett par hus bort, så påtagligt nära. Att tonårskillarna har haft föräldrafritt ett par dagar har inte gjort nätterna lättare. Har funderat flera gånger på att gå över och göra dem sällskap, men självrespekten har lyckligtvis fungerat i värmen. Har därefter funderat på att, i ren avundsjuka, be dem dämpa sig, men inser att vi inte varit de lugnaste grannarna om nätterna heller. Det har bara varit att bita ihop.

När plaskandet tillslut lagt sig, framåt tvåtiden, har jag lungt kunnat somna in. Fram till ungefär kl fem, då Måsdjävlarna har startat krig mot mänskligheten. Resten av familjen har snarkat sig igenom alltihop och förstår inte varför mamma svärande hoppar runt i huset arla morgon och drämer igen alla dörrar och fönster. Jag älskar att se och lyssna på måsarna, dagtid.

Maken har precis lärt sig att spela golf. Just nu håller han på att försöka göra en "Green" av en "Yellow". Det första som ryker en varm sommar som denna är gräsmattorna. Vattenspridaren har gått för fullt och nu har de infört bevattningsförbud. Jag älskar den mannens beslutsamhet.

2006-06-25T00:18:00.000+02:00

Min gamla blogg....
Str�ssel i vardagen