Jag vill att skolan ska börja. NU!!!

Jag är så innerligt trött på mina barn...får man säga så?? Dagarna blir mer och mer intensiva då de inser att skolan närmar sig. De räknar med fasa dagarna inför att behöva gå upp tidigt igen och att behöva lägga sig tidigt dessutom. Jag försöker få dem i säng i hygglig tid så att jag kan få en konfliktfri timme på kvällen, men icke! Dagarna går ut på att separera dem åt i slagsmålen och att bryta loss fingrarna från data-/TV-spel/fjärrkontrollen, att sparka ut dem i trädgården om och om igen, muta med dem på promenader till glasskiosken, laga återkommande punkor på cyklarna, få dem att läsa sina böcker, laga frukost, lunch och middag och hålla dem borta från småätandet däremellan, undvika att trampa på legobitar, att inte lämna kvar dem på bensinmacken (med flit), hålla hårt i ratten när de brakar ihop i bilen...har jag sagt att skilja dem åt i slagsmål?
Trots alla evenemang vi har varit på och saker vi har gjort, så är det alltid någon som ska retas, någon som ska vara på dåligt humör, någon som vägrar äta, någon som vägrar följa med. Alltid någon som vägrar något. För att inte nämna hur min ljuva nyblivna 6-åriga dotter börjat fara ut med rejäla rallarsvingar mot brorsorna. Henne sätter man sig inte på i första taget. T o m 11-åringen backar när han har fått igång henne.

Jag måste nog summera det hela med att jag vid det här laget är en suverän konflikthanterare.