Strössel i vardagen

En 40 (+ nuförtiden) kvinna, helsvensk, halvgrek, gift med en man och ger mitt bidrag till BNP´n med tre välutvecklade barn som redan före tonåren är hypereffektiva.Mitt stora intresse för tillfället är konst. Jag "gör tavlor" hela tiden.

lördag, mars 03, 2007

Åter till vardagen efter en vecka i fjällen, och med en tvätthög som kan få ett tvätteri att strejka, ska jag nu återuppta skrivandet.

Jag har varit sjuk. Hundradagars hostan utvecklades till en raffig lunginflammation, med sönderhostade revben, bronkit och som topping på moset - bihåleinfammation. Man är hur snygg som helst. Den bleka hyn hade antagit en "manet" nyans - lätt genomskinlig. Som alla vet tar en rejäl hästkur död på de flesta bakterier, bra som dåliga, så nu håller vi tummarna att den friska känslan av kryhet inte enbart är en tillfällig gäst.

En vecka i fjällen gör susen. Frisk luft flera timmar om dagen. Där står jag på toppen av isberget och ser min familj susa ner i en hisklig fart. Även min sexåriga dotter får emellanåt stanna upp för att kontollera om mamma är med. Hon hör ju trots allt min svaga stämma långt bakom sig "...inte så foooooort!!..." . Och när de planerar vilka pister som ska forseras härnäst, hör jag hur jag plötsligt låter som mina barn i bilen och med en ny dialekt från Gnällbältet: e den svart? e den brant? måste vi ta den? kan vi inte ta en grön? ni kör så fort? jag har ont i knät? jag vill kissa?

Jag har kapitulerat och accepterat att jag inte är centrum i familjens universum, när det gäller skidåkning. Men i år var jag banne mig den snyggaste av dem! Efter 10 års nötande på en rejält ful skiddress, som på sista tiden stramat åt på fel ställen och skärt in på obehagliga, införskaffade jag mig en ny. En svindyr, men ack så fin turkos jacka med svarta byxor.
Makens spontana kommentar var att nu kommer jag i alla fall att se duktig ut. I liften och på After ski. Jag tyckte att jag valt en ärtig färg så att de lätt kan se mig i backen. Alla ler och min yngste son flinkar snabbt in att det aldrig varit några problem tidigare med tanke på hur jag åker.

Så glider jag ner för backen, med makens instruktioner mummlande i huvudet: överkroppen mot dalen- luta fram-låt carvingen jobba-högre fart- ...skönt med frisk luft...vad ska vi ha till middag?...och smack! Jag fick mig en rejäl tugga snö i barnbacken. De låsningar jag hade i nacke och bröstrygg hade släppt i ett trollslag. Höger arm vill gärna inte lyftas över huvudhöjd, men annars gick det bra.

Jag har kommit igång med mitt målande igen! Jag är riktigt nöjd och det går förvånansvärt bra. Jag hade en period som var jobbig, där allt jag gjorde såg ut som könsorgan, men den tiden är förbi. Jag hade problem med att hitta motiv och känslan. Så en dag passerade jag Livrustkammaren (hur ofta gör man det?) och får syn på deras utställning "Makt och skor". Vad gör en kvinna lyckligare än ett par skor? Ärligt talat, inte mycket. Så nu består mina motiv av skor från 1800-talet. Jag har hittat mitt kall! De har perfekta färgställnigar, skiftningar, nyanser, skuggningar och former.
Maken tycker att tavlorna är fina, fast nog räcker det väl med skorna som översvämmar garderoberna och hallen. Måste vi ha fler på väggarn nu?