Ibland fäller man dräpande kommentarer utan att vara medveten om det. De där gångerna när Mr Huggorm är framme och känselspröna är kapade. Enkla tillfällen som att stå med ryggen vänd till, eller medan man ströläser tidningen, eller hugga mot strupen och glömma att le. Man vill vara ärlig.
Har insett att min man defivitivt har kapat känselspröna när det gäller att kommentera min konst. "Jättefint älskling, men måste vi ha den framme?" eller "Åhh vad vacker! Vad är det?" osv. Vid sådana tillfällen får han njuta av min konst på extremt nära håll, på sitt nattduksbord, tills jag själv tröttnat på det.

Häromdagen insåg jag att även jag omedvetet har skadeskjutit honom ett par gånger. Som den nyblivne bitne golfaren han är, så andas han golf, oavbrutetpratargolf, och är nu uppe i, för säkerhetskull, tre set golfklubbor. Helt plötsligt har även jag fått ett set fastän jag inte kan eller vill spela. Och barnen. Behöver jag nämna att det pågår en nonstop övertalningsprocess i vårt hus, om golfresor, familjehobby, pensionering vid Solkusten...hallå! är vi understimulerade eller?

I somras stod han och äldste sonen och sköt träningsbollar mot huset för att öva sin sving. Just det, mot huset, men med fars god vilja kan allt ske. Han ville att jag skulle se hans nyfunna sving. Ärlig som jag är, sa jag vad jag såg.
En kväll låg vi och tittade på Eurosport, en golftävling. Rättelse; han tittade, jag läste. Jag kickade upp och sa "titta hur han vrider kroppen när han slår". Det var allt jag sa, jag lovar.
Ett par dagar senare hade han lyckats svinga till sina revben så fint att de var knäckta.

Öga för öga...

Men sådan träta faller snabbt i glömska när den sjuka hustrun, som ser ut som och låter som en kväkande groda, pga halsfluss, får all omtanke och vård man kan önska sig.