Jag är 40 år och har förlöst tre barn. Tre förlösningar. Jag borde kunna detta nu. Denna fjärde enorma förlossning som jag ruvar på känns som en 14-kilos jätte som vägrar komma ut och spjärnar emot allt vad det går. Jag ser "Blecktrumman" för mitt inre. Denna min fjärde tunga förlossning är min konstnärliga metarmofos. Jag vet att det finns där, djupt nere i mina hårt förkalkade kärl rinner en konstnärlig ådra. Min syster har den, min far hade den och även min mor, eftersom hon gör sin enklaste matlagning till ett konstverk. Varför? Varför? Jag kanske inte lider tillräkligt för att föda fram ett skapande? Men att inte skapa är ett lidande i sig, så det ena borde ge det andra.

Jag gnällde lite för min lärare om att min 6 -åriga dotter har bättre känsla än vad jag har. Hon tittade på mig och sa: "Så klart, hon har målat i hela sitt liv. När målade du sist?" Så här sitter jag och våndas över att min kastanj inte ser ut som en kastanj, utan som en hårig spermie. Jag tror jag skär av mig örat. Det har ju fungerat för andra.