Huvudvärken är som en tung blöt handduk runt huvudet. Ögonen är konstant halvslutna och alla tankar inbäddade i vadd. En vanlig onsdag med en släng av vårtrötthet. Lyckades få en halvtimmes gyllene slummer innan huset fylldes av barn. Just idag saknar jag den där lägenheten i stan, där jag i min ensamhet kan krypa upp i soffan och somna in framför en riktigt bra film. Bara för att vakna upp och då ha tiden till att se om den igen. I sällskap av en rosa Nobless i famnen.
Istället blev det till att laga en tråkig men nyttig middag. Plocka äggskal från alla hörn, eftersom sonen och grannbarnen beslöt sig för att färga ägg inför påsken, och ett mindre äggkrig bröt ut. Orkade inte ens gnälla. Då är det illa.

Mina konststudier går sakta framåt. Jag har nu avancerat från nybörjare, till nybörjare med ett års erfarenhet. Kursen är höjdpunkten i livet just nu (sorry kids) och idag fick jag reda på att det bara är två gånger kvar. Måste hitta en ny kurs att fylla ut tiden med till nästa termin. Kanske därför jag är deppad. Idag har vi övat på att måla tomrummet i ett stilleben. Svårt men roligt.

Dagen höjdpunkt: när äldste sonen berättade om en insident i klassrummet, vid middagsbordet. Jag satt i min luddiga töga tankevärld, när insikten om den komiska situationen plötsligt nådde fram. Jag brast ut i ett okontrollerat gapflabb som resulterade i att sonen, mittemot, blev nersprutad med pepparotsås. Inte så moget, inte så fräscht, bara hysteriskt roligt.