Gjorde en tavla igår. En såndär man inte kan rama in. En pinsam tavla. Brukar gå till en bekants bekant, och fixa ryggen emellanåt. Häromdagen hade SvD en löpsedel som dominerades av att Naprapaterna är bäst på att fixa ryggar, enligt Karolinska Institutet. Eftersom min ryggfixare är bäst i världen, sms-ade jag honom omgående att bättre PR än löpsedeln på Svd kunde man ju inte få. Vi har pratat mycket om att hans femåriga läkarutbildning som hans yrke kräver, inte accepteras fullt ut av Sveriges läkarkår. Men med en sådan löpsedel borde det bli en annan ljud i skällan. När det gått fem minuter inser jag plötsligt att min ryggfixare inte är Naprapat. Han är Kiropraktor. Jag hade just sms-at ett hånfullt meddelande och gnuggat in salt i såren. Frågan är nu om jag vågar besöka honom. Och om han förlåter mig...

Jag gjorde en stor insats i helgen som heter duga. Ivrigt påhejad av maken som peppade mig och masserade mina axlarna hela vägen ner till bilen, körde jag mot mitt uppdrag. Ikea. Maken skulle hjälpa min mamma med husbestyr, så han slapp följa med. Grabbarnas avdelning skulle uppgraderas från barnkammare till en mer vuxen miljö. Jag och äldste sonen drog och slet i varor från labyrinten av hyllor med diffusa fack och ta i trä, allt fanns! Om man bortser från ett antal varor som låg felplacerade och liknade det vi skulle ha men visade sig vara något helt annat. Eller att jag släpar hem en fåtölj som saknar ben. Just det kommer att åtgärdas omgånde, efter ett samtal till reklamationen. De skickar nya. Att den omgående leveransen har några veckors hantering framgick i slutet av samtalet. Nu har vi en fåtölj liggandes på golvet. Orka! Det var Son nummer ett. Alla möbler är svarta. Emo.

Dagen därpå var det dags för Son nummer två. Inga internetbeställningar med hemleveranser här inte. Det är här och nu som gäller. Mörbultad och öm i rygg och armar, sittandes i bilen på väg hem sena eftermiddagen, fastnar vi i bilkö. Bilen är sprängfylld till bristningsgränsen, stolen är alldeles för långt framdragen och med en matta i armhålan, tröt orken. Nu skulle vi bara hem och montera. Jippi.
Jag drar fram som en furie och fixar runt för att bli klar. Sonen mulnar allt mer varefter jag går från klarhet till klarhet. Väl färdig känner jag mig stolt över min prestation och vänder mig om för att ta emot min sons tacksamhet som med tårfyllda ögon av glädje talar om hur fantastisk jag är. Det jag ser är min son som med tårfyllda ögon, stormar ut ur rummet och gråter. Hela hans värld hade krakelerat. Han hade fått ett Tantrum. Allt var vitt. Efter MYCKET om och men, kommer han fram till att rummet är okey. Han tillhör kategorin som har svårt för totala förändringar. Ett manligt drag? När han väl hade vant sig fick jag den tacksamhet jag så väl förtjänat och allt är nu frid och fröjd. Det blev så fint och trivsamt att maken och jag tar oss en kopp kaffe i hans rum då och då.

Nu återstår då bara ett problem. Min Ikea drabbade rygg. Det värker i armar och ben, nacke och ryggslut och jag behöver gå till min Kiropraktor. Men jag vågar inte...