Är påväg in i ett nytt skede i livet. Har fått smaka på det som komma ska. Tonåren... Vad kan man säga? Det var trevligt när det var, men destu bättre när det var över. Nu är äldste sonen på väg in i skärselden. Visserligen fyller han bara tolv, men attityden, kläderna, språket... allt är redan här. Han är svart från topp till tå med en lugg som ständigt hänger i ögonen. Han hävdar att det är en livsstil men jag vet att det egentligen är den nya kärleken som har en stark influens.

Inte blir det bättre av att jag är på väg in i klimakteriet. Jag tror det i alla fall. Där står jag och ger sonen en mittbena av alla mina lungors kraft, i tron att jag har min makes starka stöd, och så hör jag ...mumel mumelmumel klimakterie..... slå mig i nacken. Nu kunde jag inte ge min make en mittbena eftersom han har stubb. Men jag har fått mig en funderare. Är det dags nu? Är det inte lite väl tidigt?
T o m min konstlärare sa, i välmening, att jag har funnit mitt sätt att uttrycka mig när jag målar. Med stora yviga pensledrag som jag frenetiskt sveper fram och tillbaka. Som den frustrerade småbarnsmamma jag är, visar det sig på duken. Hmmm.
Jag måste börja springa.