Maken hade klarsynt lagt fram sin syn på tillvaron med en systematisk utveckling av händelseförloppet.
Själv satt jag med armarna hårt knutna runt magen, benen vridna runt varandra och gungade lätt på stolskanten. Jag bet mig i läppen medan jag försökte samla ihop tankar och känslor till ett förståeligt mänskligt språk. Proffset betraktade mig tålmodigt med sin isblåa, klara blick.
-...och vad anser du? frågade han.
Jag samlade mina krafter och lät en svadan av uppdämndhet välla ut.
- Han hör inte vad jag säger han struntar fullkomligt i mig och när han väl pratar är han så grov i munnen att jag storknar och slutar lyssna och hakar upp mig mer på språket än själva saken han tar inte ansvar för något han gör och har ingen respekt för vuxna han har alltid en ursäkt för sitt dåliga uppförande eller en anledning att vara otrevlig som om ilskan ligger tryckande och jag är katalysatorn till det fantastiska vokabulära språk som jag är livrädd att småsyskonen ska börja använda för de är ju som svampar.......
Efter tio minuters bräkande och gnällande, tittade jag desperat på Proffset med en vädjan i blicken om att han ska vara skonsam. Behöver vi göra en utredning på sonen och komma fram till att han totalt har förlorat sin sociala kompetens, vett och etikett och att han måste hållas kopplad resten av livet?

Proffset tar av sig glasögonen och tittar på mig och maken.
- Det finns ett namn på de symptom ni tar upp att er son visar. Jag är hemskt ledsen att behöva säga detta men er son visar klara och tydliga tecken på .... förpubertet.

Maken suckar och klämmer ur sig något som "fint nu har vi två tonåringar i huset" och jag vet att han syftar på min blottning av bröst på restaurangen.

Jag satt som en fågelholk, med ett föga intelligent utryck och upprepade enstavigt:
-F Ö R P U B E R T E T?
Plötsligt sipprade en kall kår av obehag längs ryggraden. Den isande känslan av tonårsångest. Jag hade förträngt den! Jag har helt lyckats förtränga tonårens makabra sidor med de facto att det var mina föräldrar som var de drabbade.
- men.. men.. men.. han är ju bara tolv! lyckas jag klämma ur mig
- Just därför heter det "FÖRpubertet" säger Proffset och ler.

Summa sumarum: Maken och jag ska inte beröras av sonens språk (hur lätt är det?) , sätta gränser och markera när de inte respekteras. Ha tålamod och vara vuxen situationen. OCH HUR LÄTT ÄR DET!

Sammandrabbningarna har lättat och blivit färre nu när jag vet att han inte kan kontrollera ilskan som rinner genom kroppen. När det börjar ryka om honom, behandlar jag honom som den bålgeting han är för stunden, genom att lungt och försiktigt lägga locket på och diskutera när känslorna inte svallar. Och när det är som värst, tänker jag att man kan ju inte få bli hur arg som helst på någon som ännu inte har fått hår på pungen, och så går jag därifrån med ett leende. 1-0 till mamma.