Det tog åtta dagar. Åtta dagar innan kroppen slutade värka i varje led och muskel, innan huvudet slutade expendera innanför skalet och innan lungkollappsattackerna normaliserades till vanlig hosta. Idag är första dagen som jag varit vaken hela dagen. Om man kan kalla det att vara vaken, när man med glasartad blick och öppen mun stirrar på teven, utan att ha en aning om vad man tittar på.

Jag och yngste sonen har lika dåliga lungor. Vi är måndagsexemplaren vad gäller imunförsvar. Vi har en lustig hostdialog. Oavsett vilket plan vi är på i huset så smittar den av sig. Om jag får en hostattack, tar det ett par sekunder innan han börjar sympatihosta. De första dagarna räknade maken ut att det var en hostattack var femte sekund i huset. Börjar man bry sig blir man knäpp för mindre.

Man kan konstatera att man överdoserat hostmedicinen när:

- när Jimi Hendrix musiken inte kommer ifrån stereon, utan ifrån det egna huvudet
- när man med hackande tänder ger sin feberfrossande make ett skamligt förslag
- när man inser att det inte gått en utan fyra dagar sedan man duschade sist
- när man inte fattar varför maken tackar nej eftersom (se ovan) och att han själv inte tar hostmedicin.