Dilemma.

Håret är snyggt fönat, handväskan dinglar på ett noncharlant sätt, de nya stövlarna klapprar effektfullt på stengolvet. Fasaden är perfekt. Tankarna snurrar allt snabbare runt alla måsten som ska hinnas med under dagen, i samma takt som jag passerar spärrarna vid Östermalmstorg. Och så sitter han där, idag igen. Rakt upp och ner på den kalla backen, med den ledsamma blicken fäst på en osynlig punkt framför sig. Hans jacka ligger ihopknölad till en skål framför honom, med ett par mynt placerade så att det inte går att ta miste om varför han inte har den på sig istället. Skylten klargör det ytterligar "money please".
Fan också. Jag blir lika förbannad och obehaglig till mods varje gång jag ser honom. Varje gång drar en inre konfliktfylld dialog igång för att rättfärdiga min antipati.

En morgon kom jag en timme efter rusningtrafiken i tunnelbanan, och fann honom sitta på sin plats. Fast nu pratade han skrattande i mobilen och rökte en cigg. Vad var fel i den bilden?
Om man nu tillbringar dagarna med att tigga i tunnelbanan, har man verkligen råd med en mobil då? Är det prio ett i livet? Han ser inte ut att tillhöra kompisgänget med uteliggare som kamperar runt Östermalmstorg vintertid. Han är alldeles för ung, ren och välklädd. Alltså måste han tillhöra en tiggarliga. Är jag då i min fulla rätt att nedvärdera honom för att han har tiggeri som yrke? Jag bara gillar det inte. Att ena stunden tigga och nästa snacka i mobilen. Det kanske bara är honom jag inte gillar. Jag kanske har tiggar fobi. Men han råkar står för en utsatthet jag inte kan negligera. Han påminner om någon en gång i tiden så nära, som hamnade i det djupaste av alla träsk.

Om jag skulle bota min ångest för tiggare så måste det vara med en eftergift. Från och med nu kommer jag att köpa "Situation Stockholm" av den andre lille mannen som år ut och år in står på samma plats med sina tidningar till salu. Köper jag mig ett avlatsbrev då?