Strössel i vardagen

En 40 (+ nuförtiden) kvinna, helsvensk, halvgrek, gift med en man och ger mitt bidrag till BNP´n med tre välutvecklade barn som redan före tonåren är hypereffektiva.Mitt stora intresse för tillfället är konst. Jag "gör tavlor" hela tiden.

måndag, maj 05, 2008

En make fäller en kommentar.

Häromveckan insåg jag att vi har en alldeles för stor bil. Jag får ofta passera tomma parkeringsrutor innan jag hittar en där jag kan få in bilen. Det är en "Graaaand Voyer Chrrrrysler". För tre år sedan fyllde den sin funktion med allt körande av massa barn härsan och tvärsan. Nu när jag tittar i backspegeln ser jag fyra meter tomrum. Jag kör runt på eländet alldeles själv eftersom barnen tar sig till sina aktiviteter själva och den slukar oanständigt mycket soppa. Den är fantastisk upp till fjällen. Thats it.

På kvällen nämde jag för maken min idé om att byta bil. Han tittade på mig i trettio sekunder och sa helt enkelt: behöver vi två bilar? Jag blev så paff att jag intog looken av fågelholk. Ska jag använda apostlahästarna? planera mina dag i detalj? gå? Tanken föll mig så absurd, med tanke på att han jämt är bortrest och det är jag som kör runt som en galning.

Kommentaren tog mig en vecka att smälta. Jag har verkligen fått rannsaka mitt leverne: jag åker bil som en amerikan, överdrivet. Jag gnäller över att jag aldrig tränar, men jag kan ju faktiskt gå istället. Eftersom maken ofta är bortrest har jag ju hans bil istället. Jag kom så långt i min självransakan att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att pröva leva utan egen bil. Ända tills min make, ovetande om vad hans kommentar ställt till med, kläcker ur sig: vad sägs om en liten röd Cab? Öhh....va? Hmmm...