Det är till att ta rejäla pauser. Skrev i maj sist. Tänkte att det är dags igen.
Nu när ledigheten är över och det är dags att ta en ny tur ut i den "normala" vardagen. Livet där arbetet dominerar och fullkomligt uppslukar en och det lilla som blir över i vardagen lägger barnen osjälviskt beslag på. En kamp där tyvärr den starkaste av barnen får mest. Eller den jobbigaste. Som t e x den relativt nyblivne trettonåringen. Han är verkligen stereotypen av en trettonåring. Stackarn har inte en chans. Både skolan och föräldrarna är på honom i vått och torrt, med en extrem, ibland alltför extremt, upplysande komunikation. Skolan har ett "Schoolsoft system" där allt rapporteras och vi följer honom via internet. Ett suveränt system där vi kan ta del av alla skolaktiviteter, kommande läxor och prov, likaså utförda och resultaten därav och sena ankomster i minut rapportering. Skitsakerna kommer direkt på mailen i form av "behavior warnings". Det har faktiskt varit skitsaker som rapporterats och förstorats och vi börjar nu att ta det mesta med en nypa salt. Eller rättare sagt, förklarat för skolan att vi inte är intresserade av små tjafset i skolvardagen en grabb har för sig. Visst, man ska inte kasta kottar på klasskamraterna fastän alla andra gör det, inte blöta papperslappar heller för den delen, eller spruta vatten ur små flaskor, och ja om man sitter på golvet i korridoren kan någon snubbla över benen, och man ska inte heller rita av sin mobil under lektionen eller kladda i böckerna, och ja, kalsongerna är även vi trötta på att se. (Brukade köra ett rejält kalsongryck när de stack fram för mycket, men antiklimaxen blev att nu sitter byxan under rumpan istället. Gav vika för modet och köpte snygga kallingar som jag står ut med att se. )Det måste ändå vara irritationsmoment som ingår i en lärares vardag i högstadiet. En kille som är aktivt deltagande och verbal på lektionerna är även det när han inte ska vara det. Det tar ett tag att hitta av och på knappen. Det kallas att bli vuxen. Det är mycket begärt av en trettonåring att han ska bete sig vuxet när inte ens vuxna kan göra det. Men lärarna verkar gilla honom trots allt. Kanske för att han är en fröjd att se på.

Har nyligen gått igenom "helvetesveckan" =utvecklingsamtal för alla barnen på en vecka. Dottern är som vanligt exemplarisk. Hennes möten brukar maken och jag bråka om att få ta. Killarna är en tuffare match. Hur får man en skoltrött kille på elva år att tycka att skolan är toppen. Att om han bara fokuserar bättre på lektionerna så blir allt lättare. Tjena. Om lektionerna hade handlat om andra världskriget eller fiske eller matlagning, så skulle även han vara ett A-barn. Men nu är det matte, gramatik och engelska som gäller. Det gäller att mata på med "uppåtpuffar" redan till frukost.

Jag har skaffat mig en PT. Har bara läst om det i skvaller pressen tidigare och sedan hörde jag grannen snacka om sin fantastiska tränare. En dag när livet blev för mycket: för trånga jeans, för dålig kondition, för ont i ryggen, då ringde jag. Jo visst kunde hon (grannens PT) hjälpa mig, men bara till jul eftersom hon är gravid och bara på rest tider (=arbetstid, har fantastiska chefer). Jag är fast. Har gått åtta gånger nu och börjar njuta som en masochist av träningsvärken. Börjar redan oroa mig för vad jag ska göra när hon inte kan jobba längre för hennes mage blir större och större. Att träna på egen hand har jag gjort i över fyrtio år. Har lyckats uppnå ett enastående jämt intervall mönster: träna en gång, uppehåll tre veckor. Det har inte direkt haft prio ett i livet.

Vi har en stegräknar tävling på jobbet. Företaget ska gå till Berlin. Man loggar upp sig via nätet och rapporterar all form av aktivietet som omvandlas till steg. Har i min träningsyra blivit stegtokig. Har börjat gå istället för att ta tunnelbanan, ta trapporna istället för hiss och rulltrappa. Kämpar på men ligger konstant trea-fyra. Igår lyckades jag tappa och köra över min egen stegräknare med bilen. Så många steg till spillo!! Å andra sidan lyckades hon som leder inom företaget, spola ner sin i toaletten. Det finns en Gud!