Ett halvår äldre, igen.
Jag har fastnat i en fåra i livet. Allt runt omkring snurrar på i en faslig takt och jag står still. Mina grabbar har snart vuxit om mig. En är i tonåren och strax kliver även den andre över gränsen. Två tonåringar...vad kan man säga... Huset är fyllt av testeronkonflikter och tonårssvett. Som tur är kan man råda bot på dem båda. Vi håller dem på knytnävsavstånd ifrån varandra och har fyllt alla skåp med deodorant. Och skorna! minst 43:or! Eftersom de alltid har ett gäng kompisar hemma, även de á la 43:or, är hallen en hinderbana att ta sig igenom. Har konstaterat att vissa kompisars föräldrar inte har upptäckt deodorantens ljuva svettdräpande effekt. Funderar på att smuggla ner en deo i de värst drabbade killars skolväskor. Eller är det ofint?
Samtalet runt middagsbordet är ganska underhållande just nu. Hur djupa samtalen än är med killar i denhär åldern (..aamendurååå!..), så brister man förr eller senare ut i gapskratt. Målbrottet har nått sin kulmen. Även killarna skrattar åt sina okontrollerade röstnycker. Men de tar sin svajiga röst med stolthet eftersom de nu, äntligen, kommer att få en respektabel mörk röst!

Jag undrar varför man bara har föräldrarledighet i småbarnsåldern? Det känns som om man missat något väsentligt i familjeplaneringen. När de var små gick de på dagis och sedan på fritids, dvs alltid en vuxen i närheten. Jag har inte upptäckt någon större skillnad i behovet av uppmärksamhet av barnen eller att behovet av uppsikt skulle minskat bara för att de blivit tonåringar. Tvärtom. Min äldste son är inte ute och dräller på kvällar eller nätter, men jag har upptäckt att han hinner med en himla massa på väg till och från skolan. Det jag trodde var "safetime" är för honom "freetime". Jezzzus! Och yngste sonen, tonåring to be, med alla sina polare. De är som boskap, driver runt i flock och bräker. Visserligen fina killar var och en, men i skock hittar de på skit som får Jackass gänget att blekna. För ett par veckor sedan fick de för sig att göra rökbomber. Inomhus. Gudskelov var de inte hemma hos oss. Kompisens mamma som drabbades har nu ett nysanerat hus inför julen. Ett nytt kök fick hon också.

Jag har upptäckt att jag har bildat ett beroende under de senaste åren. Det har krupit sig in under huden och är näst intill omöjligt att sluta. Märker att det påverkar mina val och kan ha något att göra med att jag stagnerat i livet. Jag har blivit Ipod-oholic. Ständigt uppdaterad med böcker. Kan inte ta ett kliv utan en bok i örat och har skaffat dockstationer i de rum jag figurerar mest i (borde fattat vibbarna redan där..). Jag har dessutom fastnat i deckar/action träsket och jag måste ha actionstimuli rakt upp i högra hjärnhalvan. Eftersom jag förbrukar en större mängd böcker i veckan, är det svårt att hitta den mängd böcker jag behöver. Därför har min syster försett mig med ett gäng (14) vampyrböcker (som nu är en hypad och helknäpp tv-serie). Jag har nu konstaterat att jag numera är beroende av lättsmält, actionfylld, skit litteratur. Är det nu man går över till Harlequin litteraturen? Från Zola till Charlaine Harris. Hur sorgligt kan det bli? Har provat att ladda ner enbart tråkiga böcker och ladda ur den helt. Det kan tyckas att det bara är att lägga undan aparaten, men icke! Jag trevar efter den i sömnen. Maken, som tvärt slutade snusa nu i sommar (min hjälte), efter 30 års intensivt missbruk, påstår att det går. Det är bara att bestämma sig.

...men jag kanske innerst inne, inte vill...

Okey. Nu är jag sex månader äldre. Inte bra att blogga alltför sällan.

Sitter här och tycker synd om mig själv, fånge som jag är i min egen kropp. Ryggskott: frustrerande, irriterande och enerverande. Nu har det gått så långt att jag äntligen kan gå runt i huset, men som ringaren i Nottredam. Väldigt osexigt. Jag skulle vinna Monte Pythons "silly walk".

Jag tillhör släktet som har ett skört bäcken. Min enda räddning är stenhård träning vilket jag utövar dagligen, som den envisa målmedvetna människa jag är. Inte. Däremot har maken lurat med mig ut på golfbanan. +40 sport. Ska ta grönt kort nu. Inte det bästa för min rygg kan man tro, men faktiskt så fungerar det bra. När jag träffar bollen. Det är helt underbart hur ryggen knäpper loss i svingen. Men om jag missar ser jag ut som ett skruvstäd och måste monteras isär.

Hur som helst är det golfens fel att jag ligger här. Maken insåg snabbt att med två golfers i familjen och tre till på gång så behöver vi kanske en till bil. En liten Toyota ylade jag eftersom, praktisk som jag är, den mest bästa familjebilen som finns. Visst, sa maken och beställde en liten cab. Varför ta bussen när man kan flyga? Får man rynka på näsan åt en liten, opraktisk, trång, men dropp-dead gorgeous cab istället för en krocksäker, bensinsnål, praktisk med plats för hela familjen? Hur som helst hämtade jag hem bilen härom dagen och var tvungen att erkänna; jag älskar den. Den heter nu Bettan och är titanic silver med svart tak.
Nykär och ivrig att få prova den nedcabbad, var jag tvungen att tömma bilen på vinterdäck, glömde/förträngde min lilla ryggåkomma och med ett hjul i luften högg ryggen till. Och här ligger jag nu.

Ergo: hade jag inte börjat spela golf hade vi inte köpt en cab, jag hade inte förivrat mig och börjat lyfta däck och därför inte fått ryggskott.

Smack the pony!
Visst är det en härlig kommentar. Den dyker upp i olika situationer i mitt huvud när jag ställs inför något jobbigt. Jag har för mig att det är en titel på ett engelskt satirprogram som gick för några år sedan. Älskar engelsk satir. Den ska serveras sådär lagom frasig och krispig.

Befinner mig just nu i en "smack the pony" situation, enligt min uppfattning av den frasen i alla fall. Jösses, det kan ju egentligen betyda något helt annat absurt. Jag går hursom helst runt i väntans tider. Inte glada tider direkt. Ska jag bli magsjuk eller inte. Maken har kalvat i två dygn och jag hoppas innerligt att det är matförgiftning han haft. Vill inte ha detta!!

Ånejnu kommer han!!!....Har just genomlidit en halvtimmes Norén föreställning med min yngste son. Trauma, elände och galla. Ännu en smack the pony. Och jag är orsaken till allt det onda i hans liv. Han får inte köpa en soft airgun. Jag fattar inte hur man kan ge sina 10-12 åringar sådana leksaker. Det är faktiskt 18 års gräns enligt ordningslagen kap 3, §6. Inte många leksaker som har en egen §. Har ett gäng fjortisar som springer runt i skogen bakom oss och krigar. De trimmar sina vapen och sedan är det high chaparall. En av grannkillarna fick halva tanden bortskjuten. Han var den värsta agitatorn för softisar på gården. Kunde inte låta bli att reta honom för den ofrivilliga gluggen. Jag brukade fråga honom om han hade skaffat ett safthål. Ett hål han kunde stoppa sugröret igenom med ihopbitna tänder. Jag frågade ofta. Nu har han pluggat igen safthålet. Tyvärr.

När jag var liten lekte vi ofta röda och vita rosen. Om jag inte minns helt fel så gick den leken istort sett ut på att göra illa varandra. Eller? Kreativa som vi var på den tiden, gjorde vi egna vapen, som te x nyponslungan. Man tog en lång smal pinne som snärtade lagom bra och satte ett nypon längt ut på toppen. Den skulle gärna vara kladdig och lätt mosig och hade man flyt träffade man bar hud och där klibade nyponet fast och kliade. Konstruktivt vapen. Vi gjorde slangbellor som vi också sköt nypon och kottar med. Kreativt vapen som gjorde rejält ont. Kunskaper jag inte tänker dela med mig till mina barn.
Summasumarum: jag låter som min pappa. Det var bättre förr med kottar och pinnar.

Nej, det är dags att natta sig. Ska se om min son gråtit sig till sömn och om maken vill ha ännu ett glas blåbärsoppa.

För första gången på tjugo år är jag äntligen fysiskt aktiv och hälsosam på alla sätt och vis. Var någonstanns i universum sitter den lille djävul som bestämmer för att nu är det dags att dra i spaken. Här går det alldeles för bra. Hon ser ju för tusan ut att må riktigt toppen! Det måste vi sätta stopp för. Jag vet! Den här gången ger vi henne ryggskott!

Det är till att ta rejäla pauser. Skrev i maj sist. Tänkte att det är dags igen.
Nu när ledigheten är över och det är dags att ta en ny tur ut i den "normala" vardagen. Livet där arbetet dominerar och fullkomligt uppslukar en och det lilla som blir över i vardagen lägger barnen osjälviskt beslag på. En kamp där tyvärr den starkaste av barnen får mest. Eller den jobbigaste. Som t e x den relativt nyblivne trettonåringen. Han är verkligen stereotypen av en trettonåring. Stackarn har inte en chans. Både skolan och föräldrarna är på honom i vått och torrt, med en extrem, ibland alltför extremt, upplysande komunikation. Skolan har ett "Schoolsoft system" där allt rapporteras och vi följer honom via internet. Ett suveränt system där vi kan ta del av alla skolaktiviteter, kommande läxor och prov, likaså utförda och resultaten därav och sena ankomster i minut rapportering. Skitsakerna kommer direkt på mailen i form av "behavior warnings". Det har faktiskt varit skitsaker som rapporterats och förstorats och vi börjar nu att ta det mesta med en nypa salt. Eller rättare sagt, förklarat för skolan att vi inte är intresserade av små tjafset i skolvardagen en grabb har för sig. Visst, man ska inte kasta kottar på klasskamraterna fastän alla andra gör det, inte blöta papperslappar heller för den delen, eller spruta vatten ur små flaskor, och ja om man sitter på golvet i korridoren kan någon snubbla över benen, och man ska inte heller rita av sin mobil under lektionen eller kladda i böckerna, och ja, kalsongerna är även vi trötta på att se. (Brukade köra ett rejält kalsongryck när de stack fram för mycket, men antiklimaxen blev att nu sitter byxan under rumpan istället. Gav vika för modet och köpte snygga kallingar som jag står ut med att se. )Det måste ändå vara irritationsmoment som ingår i en lärares vardag i högstadiet. En kille som är aktivt deltagande och verbal på lektionerna är även det när han inte ska vara det. Det tar ett tag att hitta av och på knappen. Det kallas att bli vuxen. Det är mycket begärt av en trettonåring att han ska bete sig vuxet när inte ens vuxna kan göra det. Men lärarna verkar gilla honom trots allt. Kanske för att han är en fröjd att se på.

Har nyligen gått igenom "helvetesveckan" =utvecklingsamtal för alla barnen på en vecka. Dottern är som vanligt exemplarisk. Hennes möten brukar maken och jag bråka om att få ta. Killarna är en tuffare match. Hur får man en skoltrött kille på elva år att tycka att skolan är toppen. Att om han bara fokuserar bättre på lektionerna så blir allt lättare. Tjena. Om lektionerna hade handlat om andra världskriget eller fiske eller matlagning, så skulle även han vara ett A-barn. Men nu är det matte, gramatik och engelska som gäller. Det gäller att mata på med "uppåtpuffar" redan till frukost.

Jag har skaffat mig en PT. Har bara läst om det i skvaller pressen tidigare och sedan hörde jag grannen snacka om sin fantastiska tränare. En dag när livet blev för mycket: för trånga jeans, för dålig kondition, för ont i ryggen, då ringde jag. Jo visst kunde hon (grannens PT) hjälpa mig, men bara till jul eftersom hon är gravid och bara på rest tider (=arbetstid, har fantastiska chefer). Jag är fast. Har gått åtta gånger nu och börjar njuta som en masochist av träningsvärken. Börjar redan oroa mig för vad jag ska göra när hon inte kan jobba längre för hennes mage blir större och större. Att träna på egen hand har jag gjort i över fyrtio år. Har lyckats uppnå ett enastående jämt intervall mönster: träna en gång, uppehåll tre veckor. Det har inte direkt haft prio ett i livet.

Vi har en stegräknar tävling på jobbet. Företaget ska gå till Berlin. Man loggar upp sig via nätet och rapporterar all form av aktivietet som omvandlas till steg. Har i min träningsyra blivit stegtokig. Har börjat gå istället för att ta tunnelbanan, ta trapporna istället för hiss och rulltrappa. Kämpar på men ligger konstant trea-fyra. Igår lyckades jag tappa och köra över min egen stegräknare med bilen. Så många steg till spillo!! Å andra sidan lyckades hon som leder inom företaget, spola ner sin i toaletten. Det finns en Gud!

En make fäller en kommentar.

Häromveckan insåg jag att vi har en alldeles för stor bil. Jag får ofta passera tomma parkeringsrutor innan jag hittar en där jag kan få in bilen. Det är en "Graaaand Voyer Chrrrrysler". För tre år sedan fyllde den sin funktion med allt körande av massa barn härsan och tvärsan. Nu när jag tittar i backspegeln ser jag fyra meter tomrum. Jag kör runt på eländet alldeles själv eftersom barnen tar sig till sina aktiviteter själva och den slukar oanständigt mycket soppa. Den är fantastisk upp till fjällen. Thats it.

På kvällen nämde jag för maken min idé om att byta bil. Han tittade på mig i trettio sekunder och sa helt enkelt: behöver vi två bilar? Jag blev så paff att jag intog looken av fågelholk. Ska jag använda apostlahästarna? planera mina dag i detalj? gå? Tanken föll mig så absurd, med tanke på att han jämt är bortrest och det är jag som kör runt som en galning.

Kommentaren tog mig en vecka att smälta. Jag har verkligen fått rannsaka mitt leverne: jag åker bil som en amerikan, överdrivet. Jag gnäller över att jag aldrig tränar, men jag kan ju faktiskt gå istället. Eftersom maken ofta är bortrest har jag ju hans bil istället. Jag kom så långt i min självransakan att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att pröva leva utan egen bil. Ända tills min make, ovetande om vad hans kommentar ställt till med, kläcker ur sig: vad sägs om en liten röd Cab? Öhh....va? Hmmm...

Kära Syster.

Tack för en underbar lång helg. Vi hade allihop fantastiskt roligt och vi satt som fastkilade i flygplansstolarna på hemvägen tack vare all mat vi stoppat i oss.

Så många dagar utan förpliktelser, konflikthantering, förmaningar, stressade transporter från träning A till träning B, urtrist matlagning á la bukfylla och läxläsning. Vårt späckade resschema var perfekt.
Det var inga problem att stuva in alla tjejer i bilen mitt i natten för att ta fakirplanet till Athen. Fem tjejer med bagage för fem dagar i en storstad. Inte mycket till packning kan man tro eftersom det viktigaste att få med sig är kortet till shoppingen. Men så var inte fallet. Alla hade t ex minst fem par skor med sig och byte från dagkläder till kvällskläder för alla dagar, med hänsyn tagen till vädret. Stora väskor m a o, i knät hela vägen till Arlanda. Stämningen var hög när vi satte oss på planet och det diskuterades högljutt om vi skulle ta Bloody Mary till frukost eller inte, men snarkandet övertog konversationen.

Efter en tidig ankomst och incheckning av tjejerna på hotellet drog vi ut på stan. Tanken var att vi skulle sova middag för att orka med pokern på kvällen. Men hur får man fem övertrötta svenskor att sova middag? Det går inte. Lösningen blev ett par drinkar i barlobbyn och sedan var det halli hallå fram tills vi konstaterat att vi varit uppe i ett dygn. Jag satt i finalspelet när min motspelare kära Mrs P av trötthet släpper sitt pokerfejs och går "all in" och jag är så trött att jag ger henne vinsten enbart för att jag inte orkar en enda vända till. Vi körde utmattningstaktik och jag förlorade.

Dag två var en av de bästa vi arrangerat. Den lilla fiskrestaurangen på bakgatan (gudomligt gott!), shopping på TheMall och avrundat med Gold Class Movie. Det är extrem bling bling på den biografen. Det passade oss perfekt. Vi intog en barbröstad Matthew McConnelly i storformat, i stora liggfåtöljer medan servitören serverade oss Cosmopolitans, Margueritas och Mojitos.

Dag tre jagade vi väsk killarna som i sin tur jagades av polisen. Kopior av kända märken som de kallar Borriborri (= Burburry). Skitkul! Fika, öl, matorgier och fika igen. På kvällen åt vi på vår favoritrestaurang, fritt översatt till "Gamla smaker". Jag tror att vi kan den restaurangen nu, eller hur? Mat som det lagades på Platons tid, inga gafflar o s v. Egentligen ganska smaklöst när man tänker efter. Pricken över i:et den kvällen var den flaschiga nattklubben "Villa Mercedes". Tur för oss att din man är en kändis där nere, annars hade vi aldrig kommit in. Det var egentligen läggdags sedan länge för oss småbarnsmammor när vi kom in. På vårt bord stod en flaska vodka för att markera reserveringen. En efter en gäspade vi och alla insåg att det skulle bli en lång kväll eftersom stället var tomt och grekerna inte kliver utanför dörren före ett på natten. Som det luttrade norrländska biljardproffs A är konstaterade hon att om man inte har roligt får man dricka sig rolig. Plötsligt drar du mig i armen och säger att nu tänker du och din man åka hem, och jag undrar när din man dök upp och inser att klockan är fem på morgonen. Facebook i all ära, men man kan fråga innan man lägger ut bilder på nätet tycker jag. Jag hade bevisligen fruktansvärt roligt den kvällen för det fanns inte en enda bild på mig där man inte såg min armhåla eller mina plomber.

Dag fyra började smärtsamt. Du väckte mig vid nio tiden på morgonen med ett leende och sa att nu var min massös där. Det var inget skämt. Där stod den Ukrainska ångvälten. Hon fullkomligt massakerade min arma kropp. Det var inte bara huvudet som det tjöt i och var ömt, fötterna i för höga klackar och hela kroppen hade fått sig en rejäl omgång på dansgolvet (á la Ålandsbåten av bilderna att dömma). Muskler jag inte använt på år och dar hade kört hårt och nu fick de stryk som plåster på såren. Jag kan lungt påstå att det inte var mycket glamour över mig efter den behandlingen, men konstigt nog ändå uppiggande.
Lunchen i Pireaus var god för oss alla förrutom för vår lilla gravida V. Hon hade givetvis inte följt med kvällen innan men var den som såg mest sliten ut. Gravid i nionde veckan gör mycket med doftsinnet. Speciellt eftersom de flesta greker röker konstant och gärna medan de äter. Gaffeln i ena handen och ciggen i den andra. Lite bleka om nosen kunde vi konstatera att fisk inte var den rätta maten för dagen för någon av oss.
Trevligare var det nere i Marinan, där vi satt i solen och fikade bland lyxyatcherna. Inga små båter direkt. De flesta hade en liten landstigningsbåt i aktern. Den lilla "jollen" var lika stor som vår daycruiser på 21 fot. Imponerande.
Den kvällen skulle vi ha avslutat efter restaurangbesöket. Men du hade bokat ett bord på "Rock n´Roll" och det dök upp massor av vänner. Problemet var bara att vi var så trötta och stället så packat och stimmigt att inte ens A´s norländska taktik fungerade. Mojiton hade bara en sövande verkan. Vi satt som panelhönor på rad och gäspade i tur och ordning mitt i dunkandet av åttitalsmusik.

Summa sumarum: Sol, mojitos, cappucino Freddo och shopping gör gott för trötta mammor. Men när man fyllt tjugofem ett antal gånger, kan man inte festa två dagar på raken. Nu vet vi hur vi vill ha det nästa gång vi kommer.

Ännu en gång TACK!