Okey. Nu är jag sex månader äldre. Inte bra att blogga alltför sällan.

Sitter här och tycker synd om mig själv, fånge som jag är i min egen kropp. Ryggskott: frustrerande, irriterande och enerverande. Nu har det gått så långt att jag äntligen kan gå runt i huset, men som ringaren i Nottredam. Väldigt osexigt. Jag skulle vinna Monte Pythons "silly walk".

Jag tillhör släktet som har ett skört bäcken. Min enda räddning är stenhård träning vilket jag utövar dagligen, som den envisa målmedvetna människa jag är. Inte. Däremot har maken lurat med mig ut på golfbanan. +40 sport. Ska ta grönt kort nu. Inte det bästa för min rygg kan man tro, men faktiskt så fungerar det bra. När jag träffar bollen. Det är helt underbart hur ryggen knäpper loss i svingen. Men om jag missar ser jag ut som ett skruvstäd och måste monteras isär.

Hur som helst är det golfens fel att jag ligger här. Maken insåg snabbt att med två golfers i familjen och tre till på gång så behöver vi kanske en till bil. En liten Toyota ylade jag eftersom, praktisk som jag är, den mest bästa familjebilen som finns. Visst, sa maken och beställde en liten cab. Varför ta bussen när man kan flyga? Får man rynka på näsan åt en liten, opraktisk, trång, men dropp-dead gorgeous cab istället för en krocksäker, bensinsnål, praktisk med plats för hela familjen? Hur som helst hämtade jag hem bilen härom dagen och var tvungen att erkänna; jag älskar den. Den heter nu Bettan och är titanic silver med svart tak.
Nykär och ivrig att få prova den nedcabbad, var jag tvungen att tömma bilen på vinterdäck, glömde/förträngde min lilla ryggåkomma och med ett hjul i luften högg ryggen till. Och här ligger jag nu.

Ergo: hade jag inte börjat spela golf hade vi inte köpt en cab, jag hade inte förivrat mig och börjat lyfta däck och därför inte fått ryggskott.