Ett halvår äldre, igen.
Jag har fastnat i en fåra i livet. Allt runt omkring snurrar på i en faslig takt och jag står still. Mina grabbar har snart vuxit om mig. En är i tonåren och strax kliver även den andre över gränsen. Två tonåringar...vad kan man säga... Huset är fyllt av testeronkonflikter och tonårssvett. Som tur är kan man råda bot på dem båda. Vi håller dem på knytnävsavstånd ifrån varandra och har fyllt alla skåp med deodorant. Och skorna! minst 43:or! Eftersom de alltid har ett gäng kompisar hemma, även de á la 43:or, är hallen en hinderbana att ta sig igenom. Har konstaterat att vissa kompisars föräldrar inte har upptäckt deodorantens ljuva svettdräpande effekt. Funderar på att smuggla ner en deo i de värst drabbade killars skolväskor. Eller är det ofint?
Samtalet runt middagsbordet är ganska underhållande just nu. Hur djupa samtalen än är med killar i denhär åldern (..aamendurååå!..), så brister man förr eller senare ut i gapskratt. Målbrottet har nått sin kulmen. Även killarna skrattar åt sina okontrollerade röstnycker. Men de tar sin svajiga röst med stolthet eftersom de nu, äntligen, kommer att få en respektabel mörk röst!

Jag undrar varför man bara har föräldrarledighet i småbarnsåldern? Det känns som om man missat något väsentligt i familjeplaneringen. När de var små gick de på dagis och sedan på fritids, dvs alltid en vuxen i närheten. Jag har inte upptäckt någon större skillnad i behovet av uppmärksamhet av barnen eller att behovet av uppsikt skulle minskat bara för att de blivit tonåringar. Tvärtom. Min äldste son är inte ute och dräller på kvällar eller nätter, men jag har upptäckt att han hinner med en himla massa på väg till och från skolan. Det jag trodde var "safetime" är för honom "freetime". Jezzzus! Och yngste sonen, tonåring to be, med alla sina polare. De är som boskap, driver runt i flock och bräker. Visserligen fina killar var och en, men i skock hittar de på skit som får Jackass gänget att blekna. För ett par veckor sedan fick de för sig att göra rökbomber. Inomhus. Gudskelov var de inte hemma hos oss. Kompisens mamma som drabbades har nu ett nysanerat hus inför julen. Ett nytt kök fick hon också.

Jag har upptäckt att jag har bildat ett beroende under de senaste åren. Det har krupit sig in under huden och är näst intill omöjligt att sluta. Märker att det påverkar mina val och kan ha något att göra med att jag stagnerat i livet. Jag har blivit Ipod-oholic. Ständigt uppdaterad med böcker. Kan inte ta ett kliv utan en bok i örat och har skaffat dockstationer i de rum jag figurerar mest i (borde fattat vibbarna redan där..). Jag har dessutom fastnat i deckar/action träsket och jag måste ha actionstimuli rakt upp i högra hjärnhalvan. Eftersom jag förbrukar en större mängd böcker i veckan, är det svårt att hitta den mängd böcker jag behöver. Därför har min syster försett mig med ett gäng (14) vampyrböcker (som nu är en hypad och helknäpp tv-serie). Jag har nu konstaterat att jag numera är beroende av lättsmält, actionfylld, skit litteratur. Är det nu man går över till Harlequin litteraturen? Från Zola till Charlaine Harris. Hur sorgligt kan det bli? Har provat att ladda ner enbart tråkiga böcker och ladda ur den helt. Det kan tyckas att det bara är att lägga undan aparaten, men icke! Jag trevar efter den i sömnen. Maken, som tvärt slutade snusa nu i sommar (min hjälte), efter 30 års intensivt missbruk, påstår att det går. Det är bara att bestämma sig.

...men jag kanske innerst inne, inte vill...