Min äldste son och jag kommer ofta i luven på varandra när det gäller hans ordval i vissa situationer. Igår kom han hem från skolan, slängde sig halvt över köksbordet och stönar "Faaans-skit!" Jag ställer mig omelbart i stridspostition: ena handen på höften, gamnacke och börjar vifta med pekfingret. Jag hinner knappt säga något förrän han utbrister: "Kvinnor är som DJUR!!". Jag gapar, det kommer inga ord ur min mun, inser att det inte bara blir en uppstramning av ordvalet utan även en gedigen föreläsning om hans kvinnosyn, men blir samtidigt nyfiken: "... vad menar du?"
" Jamen dom går ju liksom i flock och man får aldrig en chans att bli ensam med en".
Min nacke mjuknar, jag börjar le, förlåter ordvalet och förstår att han nu är inne på mitt favoritområde: Kääääärleken.
Tydligen har han försökt fråga chans på en flicka i klassen under en längre tid, men inte fått tillfälle. Nu återstår att be en kompis om hjälp, eller ringa och det vill han inte. Alltså kommer han till sin mamma och ber om hjälp. Nja, han ber ju inte direkt, men i mammas öron gör han det. Mitt hjärta smälter!!!