Vi hade en gudomlig vecka på Fuerteventura, ön där det inte regnade dagligen under höstlovet som på de övriga Kanarieöarna. Det lilla extra vi betalade för boendet lönade sig, då vi såg tjocka regnmoln göra lokala uppehåll för att släppa ner solen över ett visst hotell i Jandia.

Paradiset= all inclusive. Bara man kan ha överseende med att allt smakar likadant efter ett par dagar och att drinkarna är utspädda, så är tillvaron underbar. Jo, jag nämnde visst inte att det bodde en hel del engelsmän på hotellet= pommes och öl till frukost lunch och middag. En del av underhållningen var att se hur och vad folk åt. Det var som tv programmet "älskling vi dödar barnen" live. Som tur är har mina barn inte ett brinnande mat intresse. Värst var den trinda goa pojken som fyllde en andra omgång glass i sopptallriken och toppade den med ett gäng ostskivor för att sedan dränka allt i chokladsås. Eller killen som för andra gången hämtar två koppar choklad med vispgrädde, en töms på vägen från baren till solstolen (10 meter) och den andra avnjuts i solstolen.

Stundtals dök det upp små irriterande störmoment. Där låg vi i solstolarna med drinken i ena handen, boken i andra, solen värmde kroppen, barnen drev runt poolområdet som "Flugornas herre" och plötsligt står där männsikor och hoppar och ylar runt poolkanten, för nu är det gymping time: vattengympa, streching, dans osv. Inte en lugn stund. Herregud, var det inte semester vi varpå?

Roligaste stunden var när den ursnygga tjejen kliver ur poolen för att avsluta vattengympan med ett strechingpass, iförd stringbikini. Det tog inte många minuter förrän samtliga bar solbrillor, vred skallen ur led eller helt enkelt vände solstolarna bort från solen mot den nya attraktionen. Raka motsatta effekten nudisterna hade på stranden.

Hemresan var ett äventyr i sig. Väl framme på Arlanda, efter att ha landat i blisterstormen, kunde vi lungt konstatera att vi var strandsatta. Inga bussar, eller tåg, taxikön var 150 m lång i 10 minusgrader och snöstorm. Vi, iförda sandaler och regnjacka kunde glömma den kön. Hotellen runt Arlanda var fulla av andra strandsatta passagerare, eftersom endast en flygbana var öppen för inkommande trafik. Hmmm. Vilka i bekantskapskretsen kan vi utnyttja? Vilka har en bil stor nog för att ta oss fem plus resväskor? Vilka kan tänkas vilja ge sig ut i snöstormen ett par timmar med risk för att hamna i diket, för att hämta vår övertrötta, sommarklädda familj? Efter ett par timmar dök vår granne upp som en räddande ängel. Hon hade suttit fast i bilköer i innerstan i tre tmmar och kunde lika gärna rulla ut till Arlanda som åt något annat håll. Efter ett par timmars väntan kunde vi tillslut slira hem på sommardäck i ca 30 km/tim. Behöver jag nämna att hon numera är vår husgud.